Så du är ute och socialiserar, och några vänner spelar TV-spel, och det slutar med att du tar upp en kontroll och spelar ett tag. Kanske har du en lång väg hem, och tänker över det hela, ungefär som hur vi i sömnen försöker förstå våra dagar. Vid den tidpunkten, blir några sanningar om video spel uppenbara.

Först av allt, de är ett perfekt redskap för det industriella samhället eftersom de, likt våra jobb, betonar memorisering av arbetsuppgifter och råstyrkande "kreativa" inställningar som huvudsakligen är en variation av kända accepterade metoder. När du befinner dig på en ny nivå, testar du olika versioner av samma strategi som fungerade på andra nivåer, eller försöker nya versioner av taktikerna som indikeras av vad kontroll knapparna gör. Till exempel, om en knapp är "hoppa", testar du förr eller senare lite hopp-baserad lösning till vilket problem som helst, även om där också finns knappar för "skjut" och "defekera".

Emellertid är dessa spel ganska moraliska i sina regler, då de skapar scenarion där absoluta bedömningar gäller. Killar i ditt lag gör aldrig dåligt ifrån sig, och killar i det andra laget visar sig aldrig vara geniala författare eller artister eller läkare som du slaktade i början av livet. De är ansiktslösa robotar, och du dödar eller blir dödad enligt deras position. Detta är ganska realistiskt, förutom att positionerna är så fixerade att det verkar som om Gud själv administrerat varje spel.

Video spel slår också in i din hjärna, idén om ett ändligt universum där det endast finns ett visst antal saker man kan göra, och utöver det, finns det ingen effektiv strategi. Krigs spel är en värld av oändligt krig, utan avgörande. Sport spel framställer endast världen av sport. Allting i de världarna tjänar det syftet, så det är ibland som att existera i kortkatalog av isolerade specialiteter som verkar vara mer funktion än lek.

Användaren är uppmanad till att koppla hans eller hennes hjärna för omedelbar respons till varierande stimulering, vilket ger upphov till "när du har en hammare, så är allting ett spik" syndromet; vad som helst som poppar upp framför eldlinjen måste bli sprängt innan din tanke till och med är fullständig eller du befinner dig i riskzonen. Detta kräver en minimal uppsättning regler för att förstå världen i det inre, till den punkt då man ser verkligheten som en delmängd av alternativ definierade av spelet.

Det som gör dessa konstiga världar så tilltalande är samma sak som gör Internet beroendeframkallande, eller religion och politik framtvingande: om livet är åtskiljt mellan intellekt (abstrakt) och kropp (konkret), är detta en värld där den tidigare fullständigt reglerar den senare. Du kan vinna ett världskrig på tio minuter, eller frambringa ditt favoritlag till den nationella fotbollsligan. Där finns en känsla av -- nja, prestation är nog inte ordet - men ett "göra rätt" och en definition av en själv i vad man skulle göra (om det var verkligt). Detta är varför de bästa spelen ibland är de som inte för mycket försöker att vara fullt realistiska. Det är symbolisk krigsföring.

En upprörande tanke som slog denna användare: "Om jag till och med spenderade en timme om dagen på detta, skulle jag vara lika bra som dessa andra". Sjukligt, det är inte en specialiserad förmåga, förutom kanske de där turnerings-vinnarna där ute; video spel är utformade för genomsnittspersonen att bli bra på dem genom enformiga övningar. Ägna dina timmar på dessa spel, och du kommer att koppla din hjärna efter dem, och snart vara ganska bra. Det är otroligt att se en spelare gå från nybörjare till expert på bara några veckors tid, tills du inser graden av hur tiden har blivit spenderad.

Ur detta synsätt, är video spel mycket likt handel, eftersom ingenting i penga-världen, precis som i video-världen, föreställningsvis är så svårt, men allting belönar den mängd timmar som spenderas på det, oftast (precis som i video-spel) sittandes framför en glödande maskin eller likvärdigt, som en hög av recept eller dokument. Det belönar tid spenderad ifrån verkligheten, och viljan till att dedikera sitt liv åt en arbetsuppgift som fullständigt kan vara fantasi. Det belönar ingen moralisk begrundning över vad som är rätt; det belönar endast att spela spelet.

Den upprörande fasaden av att spela spelet är den, att medan spelet inte är verkligt, får det verkliga effekter. Det är ett sätt att socialisera, eller stävja bort uttråkande; det är en "aktivitet" för moderna människor att diskutera om på jobbet eller gymmet eller på inspelningen av bondage porrfilmer. Mycket likt våra jobb, är det någonting vi skapade för att fylla våra liv som vi är rädda är tomma (oavsett verkligheten, vilket antagligen varierar mellan individer). Och, precis vad som händer när du spelar ett video spel, medan du arbetar sent och beskådar kvällen som sjunker ner över en vacker dag, kan du känna att du har missat något.