Medan vi samlar oss runt borden runt om i landet, görandes oss färdiga för att proppa i oss ett välförtjänt överflöd, är det ingen som faktiskt luras att tro att den här helgdagen är betydelsefull. Vi det alla att det innebär en dag ledigt och tid att umgås med familjen i en nation där du arbetar 50 veckor om året. Jag menar, även om det så vore ”nationella ändtarmsundersökningsdagen” skulle vi ändå älska den som en vilodag. Vi är omgivna av mat, familj och hemtrevnad, säkra på att döden är långt borta.

Emellertid kommer människorna, som är neurotiska på grund av deras rikedom och prestigefyllda men ack så meningslösa arbeten, ja alla från fotbollsmammor till tidningskommentatorer till personer på TV och ”kändisar”, att jämra sig över folkmordet på de amerikanska indianerna. Det kommer att bli självbeskyllningar, och gråt, och sedan lite självgissling, naturligtvis, eftersom det är enklare att gråta över en situation än att fixa problemet som orsakade den.

Lite blasfemi är i sin ordning. För det första är ”infödda amerikaner” en trångsynt term eftersom de inte var inhemska amerikaner, de var asiater som kom efter de européer som utforskade den här terrängen först (1 2 3), och sedan assimilerade återstoden av de bosättningarna in i sina egna. För det andra utsattes de inte för ett folkmord. De fick hjälp med sin självförstörelse, eftersom indianimperierna i Nord- och Centralamerika redan hade slutat fungera självständigt, och påbörjat en kollaps inåt, vid tiden för den vite mannens ankomst.

Detta ska inte ursäkta det som vissa fanatiska kristna ex-brottslingar som Hernan Cortez gjorde när de slet sönder kvarlevorna från en uråldrig kultur, smälte när dessa till block av lika storlek och vikt, för att sedan skicka dessa hem så att Gud skulle få lite hjälp med finansieringen. Helt klart är han ett ”kula i pannan” fall också (enligt min mening är ”kristen” dödshjälp ett slöseri med ord). Dock var aztekerna redan neurotiska och inkapabla att referera till världen utanför deras egen civilisation (självrefererande) vid den här tiden, ett steg på den långa vägen mot avgrunden.

Mayaindianerna var i en liknande situation. Omgivna av dagens mexikaners förfäder, som tjänade som slavar för båda imperierna, karakteriserades stammarna av deras neosemitiska utseende, varandes av asiatisk-kaukasiskt hybridursprung. De hade en gång varit stora civilisationer, med mayaindianerna, som toltekernas och olmekernas ättlingar, och aztekerna som hade haft en århundrade lång, krigisk och storslagen tid vid makten i dagens Mexiko. Och likväl var den ursprungliga drivkraften hos de samhällena, och det blod som hade skapat dem, borta.

Jag hävdar inte att de var kaukasier. Jag vet det inte, och jag tror inte att jag bryr mig. Det är möjligt att de var det, eller att de var semiter eller en annan typ av asiatiska hybrider, men det kräver mer gissningar än vad jag orkar bry mig om. Det som är säkert är att de en gång var en annan stam än deras slavpopulationer, vilka var satta, bruna och en aning dumma, följaktligen blev dessa våldsamt underkuvade av Aztekerna och Mayaindianerna så att de skulle kunna komma till någon praktisk nytta, eftersom de aldrig skulle kunna skapa en civilisation på egen hand.

Hur lyckades Hernan Cortez, med ett par hundra män beväpnade med gevär, erövra det mäktiga aztekiska imperiet? Svaret är enkelt: Aztekerna hade degenererat både som ett imperium och när det gäller kvalitén på den enskilda krigaren, och var därför ingen match för gevärförsedda spanjorer, till och med då de var överlägsna dessa i antal i förhållandet tio mot en. Men det mest bestående svaret är ännu enklare: Cortez utlovade ”majoritetens styre” till Aztekernas slavstammar, för att sedan samla dessa till en hoprafsad armé som, när det gäller alla slavpopulationer, var vida överlägsna Aztekerna i antal, och som, uppfyllda av vilt raseri, ville föga hellre än att döda dessa.

Det är ett klassiskt fall av förbittring. De dumma, ickekreativa, slavarna, blir lovade en himmel om de bara störtar deras ”förtryckare”, vilka med detta ”förtryck” hade skapat en stor civilisation där det annars bara hade funnits envåningslerhyddor och gemensamma kloaker. När man betraktar dagens isolerade djungelcivilisationer på Yucatanhalvön idag, kan man på ett ungefär se det råmateriel som både Aztekerna och Mayaindianerna använde: enkelt folk vars upphöjelse till civilisationen aldrig hade kunnat ske utan det brutala ”förtryck” som förvandlade de till slavar för ett stort imperium.

Aztekerna beskylls aldrig för att ha varit “rasister” eller för deras bruk av slavar, åtminstone inte i amerikansk press, men de gjorde vad varje vettigt folk skulle ha gjord med de här pundhuvudena: de förvandlade de till lastdjur. Och Aztekerna var, som Romarna och Mongolerna och varje annat imperium som har rest sig från dyngan, generösa herrar som grymt bestraffade minsta tillstymmelse till olydnad, de här lastdjurens liv förbättrades i utbyte mot förlusten av deras ”frihet” att leva i fattigdom i djungeln, drabbade av sjukdomar och deras eget misslyckande.

Varandes en aning dumma, och ej särskilt kreativa, kunde inte de här människorna skapa en civilisation, men mottog glatt en enkel ursäkt, nämligen att skylla på sina herrar, eller vad nu Aztekerna, som genetiskt sätt skilde sig från slavraserna dessa använde som handarbetare, var. Nutidens människor tycker om att se de här frågarna i svart och vitt, men de glömmer bort att de mer avancerade svarta raserna i Afrika förslavade bantufolket (genomsnitts-IQ: fortfarande 60) eftersom de inte såg dessa som något annat än lastdjur. Samma situation rådde i Asien där kineser och japaner använde koreaner, vietnameser thailändare etc. som kontraktsanställda slavar på grund av deras lägre tendens för att skapa en civilisation.

Den här ursäkten, förbittring mot dem som var kapabla att skapa det de inte själva kunde skapa, gav de här slavfolken motivation att sluta sig till Cortez och störta sina herrar, krossandes återstoden av en stor civilisation. Jag säger återstoden eftersom Aztekerna med tiden i liten grad (troligen 1-2 %) hade beblandat sig med sina slavpopulationer, och också, på motsvarande sätt utsatts för inavel i ett försök att konservera deras civilisations kreativa drivkraft. Den här texten argumenterar inte för att någon av de här var ”orsaken” till deras tillbakagång, utan att båda är endast symptom på den tillbakagång av dem som skapade civilisationen, för att sedan ersättas av de vars roll endast sträcker sig till att leva i en civilisation skapad av andra.

På Yucatanhalvön stod Mayaindianerna inför ett liknande problem. Deras religion var på tillbakagång, deras kungaätt likaså, endast ett fåtal kunde komma ihåg hur deras äldsta skrifter skulle tolkas. De också hade beblandat sig med sina slavpopulationer och misslyckats med att upprätthålla några mål för deras avel, vilket skapade en samling folk som saknade etniska band till den civilisation som de levde i. Återigen var skaparna borta, kvar var endast de som endast kunde överleva i redan skapad civilisation, eller, naturligtvis, återigen leva i lerhyddor med öppna kloaker,

En av den moderna tidens heliga myter är den om jämlikhet, vi kan alla utföra samma arbete om vi utsätts för samma indoktrinering, träning och möjligheter. Detta är sant då det gäller något av enkel natur, såsom att ta hand om utrustning som andra har skapat, avancera redan skapad teknologi, ta hand om en tryckpress eller att vara VD. Du behöver inte skapa någonting, men du måste vara skicklig på att manipulera det som andra redan har skapat. Sådant folk saknar förmågan att skapa civilisationer, och medan den vanliga kaukasiern eller asiaten i Amerika kanske skulle klara sig bättre än den genomsnittlige invånaren i en lerhydda, tack vare en högre intelligensnivå, är de likväl utan förmågan och viljan för att skapa en civilisation.

Någonting liknande, på en mer avancerad nivå, drabbade de “Amerikanska indianerna”. De här människorna, varandes av huvudsakligen asiatisk ursprung från det senaste inflödet av flyktingar, hade en gång skapat civilisationer som sträckte sig från lerhyddor/öppna kloaker till relativt avancerade stamkulturer. En annan helig modern myt är den om ”det andras” djupsinnighet, vi tycker om att tro på nobla vildar vilka, då de aldrig hade lämnat naturen, på alla sätt var mer spirituellt lyhörda än vi. Den här myten främjas ständigt i media, vilka älskar klichéer eftersom de är publikfriare, och därför nyligen har gått från att inkludera gåtfulla ”Amerikanska indianer” i filmer till att ha med ”färgade” i samma roller.

Civilisationsskaparna hos de “Amerikanska indianerna” var i minoritet. För den mesta delen levde stammarna separat och outvecklat, hankandes sig fram och då och då utrotandes arterna omkring dem. De hade lite läkekonst, frekventa inbördeskrig, och skrockfulla panteistiska religioner vilka krävde att de blidkade primitiva gudar med offer. Allt detta är tabu att säga idag, på grund av myten om den noble vilden, men civilisationsskapare bland både Européer och ”Amerikanska indianer” insåg detta, och förslavade därför de lägre formerna av ”Amerikanska indianer” så att civilisationen kunde segra.

(Mytologi som en icke skrockfull andlig tro, där krafter i vår naturliga värld personifieras som gudar, vilka inte är moraliska utan lynniga och ointresserade av människans vägar, är något positivt och hälsosamt i min mening. När du börjar med att få gudar i magiska och rena världar, vilka behöver oss för att pålägga den här jorden deras ordning, har neurosen tagit över. Den bästa aspekten av att känna sanning och osanning är att inte spendera några känslor vid osanningen. Man kan fokusera på verkligheten, medan andra ger efter för tårar och vrede över andliga symboler utan grund i verkligheten, symboler som, åtminstone i den judisk-kristna traditionen, är motsatta verkligheten.)

Vid den tidpunkt då Européerna gjorde ett allvarligt försök att kolonisera Amerika, var indianpopulationerna, från Inka till Cherokéer, på tillbakagång. Försvagade av inbördeskrig, förlusten av ledarskapets ätter och hungersnöd beroende på bristen på storskalighet i ekonomin, hade de här stammarna förlorat drivkraften för civilisationsbyggande, och kollapsade. Under deras storhetstid hade ingen grupp av män med flintlåsgevär kunnat besegra dem, då ett gevär med kort räckvidd och begränsad träffsäkerhet, endast gav en liten fördel i skogen. Men deras krigare var inte längre de som byggde civilisationen, och trots deras mod, saknade de intelligensen att föra krig på ett effektivt sätt och slaktades.

Det fanns undantag, som Custer upptäckte vid Little Big Horn, då effektiva “Amerikanska Indian” ledare reste sig och gav de vita lite stryk.. Dessa var dock i minoritet bland alla sammanstötningar, och tragiskt nog för de ”Amerikanska indianerna” inträffade dessa inte på en strategisk skala, och hade därför lite effekt i att stoppa den europeiska krigsmaskinen från att köra över dem likt en ångvält. Så fort som karbiner och andra snabbskjutande prylar hade uppfunnits, var de ”Amerikanska indianernas” dagar räknade, eftersom de mötte en teknologi med en ansenlig potential att döda. Dock inträffade detta ungefär vid den tiden då Nietzsche skrev sina böcker, och då var redan de ”Amerikanska indianernas” misslyckande i deras strävan att fortgå som självständiga stammar redan tämligen totalt.

Nu, naturligtvis, finns det ett modernt samhälle i Amerika och av och till, eftersom det är lättare att gråta over ett symptom än att agera för att fixa problemet, börjar klagan om hur ”nobla” och ”rena” och ”oskyldiga” de ”Amerikanska indianerna” var. Detta är en produkt av ett uppblåst, rikt och neurotiskt samhälle, och vart och ett av de orsakerna bidrar till de övriga. Dess rikedom innebär att ingen direkt kontakt sker med produktionens ursprung, vilket skapar en byråkrati. Som ett resultat avlas folk vilka inte kan existera utanför civilisationen eller lerhyddor, skapandes uppsvällning och tröghet. Sedan, eftersom samhället är på nedgång och ingen vet varför, börjar det neurotiska klagandet och den pinande självundersökningen, vanligen slutandes vid en klagan över symptomen, eftersom att agera är en Stor affär som kräver att man lämnar ett bekvämt liv i civilisationen för att sedan återuppfinna civilisation, något de här människorna aldrig skulle kunna göra.

Så vi samlas runt borden och vräker i oss, eftersom det är det som samhället erbjuder oss, och rika vänstermänniskor gråter tårar över ”Amerikanska indianer” vars kultur de skulle ha eliminerat genom att tvinga på dem samma tråkiga jobb som alla av oss tvingas att ta, ”lyckade” eller ej. Den passiva sidan av samhället klagar om ”folkmord”, medan den burdusa och aggressiva sidan stoltserar med hur fantastiskt vårt köpcentersliknande land är. Båda undviker den mest uppenbara sanningen, nämligen att, precis som Inkaindianerna, Aztekerna, Mayaindianerna och de ”Amerikanska indianerna” före oss, är vi på tillbakagång, och undvikandet av sanningen är ett av de mest tydliga symptomen.

Civilisationer kollapsar när den del av befolkningen som kan skapa/leda/agera ersätts av dem som aldrig skulle kunna existera i en civilisation, eller skulle existera bredvid öppna kloaker, utan att någon annan hade skapat civilisationen innan dem. Till alla rasfanatikers förfäran, inkluderar detta många orsaker, vilka sträcker sig från inavel (sker huvudsakligen i grupper om mindre än 100 människor) till beblandning med utomstående till byråkrati, vilket skapar dårar som inte kan göra annat än att följa reglementet till punkt och pricka, till rikedom utan utmaningar. Amerikas höjdpunkt kan mycket väl ha varit andra världskriget, eftersom hon då reste sig från sin försoffning, för att möta en riktig fiende. När Vietnamkriget började, var redan dekadansen så omfattande att amerikanerna kollapsade när de mötte till och med det minsta militära motstånd (”MISSLYCKANDE”).

Under tiden som varje civilisation går tillbaka, ersätter den observationer av verkligheten med observationer av dess eget värdesystem och funktion, saker vi kan kalla ”illusioner som känns bra” eller ”den populistiska mytologin”. Idén om att vildar var nobla faller under den här kategorin, precis som idén om att vi kan träna, utbilda och tvinga människor att vara lika i tillfälle och resultat. De här grava förenklingarna existerar eftersom sanningen är stötande, oavsett om det handlar om det faktum att raserna inte är lika, eller att alla individer är lika (översättning: Att vara vit innebär inte att du automatiskt är bättre än alla andra), eller att byråkrater och akademier har en tendens att vara småsinta idioter som aldrig skulle klara sig en natt i skogen, även om vi gjorde det lätt för dem och gav de en machete och ett stycke flinta.

Indoeuropéer, den grupp som innefattar både kaukasier och förkaukasiska Européer, har varit bland de största och mest ambitiösa civilisationsbyggarna, och historien visar att de därför har längst att falla. Rom kollapsade inåt; slutligen, anlände ett par barbarer och sparkade in ytterdörren för att visa världen att det hade dött på insidan. Och vad dödade det? Vi kan räkna upp symptom: dekadens, alkoholism, inavel, rasblandning, feghet, dock, är dessa bara symptom och inte orsaker. Det som dödade Rom var dess självreferens som en begränsning för uppfattningsförmågan. De människorna som bodde i Rom vid tiden för dess fall var inte de samma som hade skapat det. De var de som inte kunde skapa det. De var de människor som endast kunde relatera till samhället självt, och inte kunde föreställa sig att behöva skapa ett utan en redan existerande civilisation.

Orsaken till den här självreferensen är rikedom utan ett mål. När man hugger ned skogen, besegrar fiender, plöjer upp åkrar, etc., har man ett ständigt mål, nämligen att uppnå civilisation. Så fort som detta har uppnåtts, övergår fienden till att vara en inre sådan i form av självbelåtenhet och tillfredställelse, folk saknar förmågan att hantera verkligheten utanför de pålagda värdesystemen inom den givna civilisationen. Sålunda får du dumma regler såsom ”döda icke” vilket inte låter speciellt vettigt om man inte är fullständigt beroende av ett juridiskt system för att döda de avvikande för en. Plötsligt blir det viktigare att inte råka stöta sig med arbetskamraterna än att kunna överleva en natt i skogen på egen hand.

Det som händer efter detta sker med häpnadsväckande snabbhet, med tanke på att historien normalt sätt mäts i millennier, inom ett par generationer inträffar rasförsämrande, motsatsen till eugenik, eller att frambringa bättre människor. De som lyckas är societetslejonen och smickrarna, medan de som leder, och därför ofta bärare av socialt icke önskvärda sanningar, degraderas och frambringas i mindre grad. The människor, som tycker om byråkratiska jobb, övertar de andra. Rasförsämrande inträffar först inom en population, efter det införlivas yttre populationer med den; utan att nedlåta oss åt rännstensrasism, kan vi erkänna att blanda två populationer ersätter dem med ett ”genomsnitt” av de båda, inte de ”bästa egenskaperna” hos båda, eftersom de har förädlat sig själva för olika uppgifter (annars hade de varit samma population).

Det tar bara ett par generationer. De småsinta regelmänniskorna får de stora husen och de vackra flickorna eftersom för dem är allt liv utanför ramen för ett byråkratiskt jobb, avlägset från naturen, omöjligt att föreställa sig.. De som försöker att hävda sig självständigt, tänka kreativt och som skulle kunna skapa en civilisation behövs inte, och avlas därför bort. De tenderar att bli konstnärer eller intellektuella, och klarar sig därför en generation eller två innan de inte längre ser någon anledning att få barn. Förfallet sprider sig, till en början i städerna, men slutligen överallt, medan de sociala undanflykterna som styr staden påläggs allt för att undvika socialt obekväma sanningar. Så var fallet i Rom, i Tenochtitlan och i Chichen Itza.

Civilisationen är mer än bara teknologi, eller lärande. Det är förmågan att i viss grad existera i harmoni med naturen, samtidigt som man pålägger samhället en ordning, en ordning som ger det mer av ett krigiskt, erövrande och kreativt sinnelag. När detta uppnås, uppstår teknologi och lärande naturligt. När det är frånvarande, ersätter byråkrati teknologi och lärande. De som skapar civilisationen är dess stora hjältar, medan de som försöker att upprätthålla denna i dess sista dagar dess fiender, passivt förstör de genom att INTE skapa något, och detta utan att ta till aktiva destruktiva handlingar, så som man skulle kunna vänta sig från, säg, en biblisk satan. Det sanna onda för oss dödliga människor åtminstone, är att bli passiva och sjävrefererande.

Men se på oss nu. Vi har underbar teknologi, och vi har besegrad hela naturen. Våra fiender gömmer sig av rädsla för våra kärnvapen och vår världspolis. Vad skulle kunna gå fel? Definitivt inget utanför vårt samhälle, med det är det som är haken: vi letar inte efter fiender på insidan, och därför, kommer vi att falla lika säkert som Aztekerna eller romarna. Njut at din massproducerade middag. Njut av dina dysfunktionella, konfliktfyllda familjerelationer. Njut av att tolerera dina dysgeniska släktingar. Njut av ditt byråkratiska jobb. De här är alla ting som blir nödvändiga i civilisationens sista dagar.

För den indoeuropeiska civilisationen (“västvärlden”) krävdes det ett smutsigt och kraftfullt vapen för att få den på knä. På samma sätt som Aztekernas och Mayaindianernas slavfolk, vilka inte kunde skapa en civilisation på egen hand, kände sig ”förtryckta” och därför störtade sina herrar, banades vägen för deras samhällens undergång, ersatte populistiska revolutioner i Rom och Grekland civilisationsbyggarna med vad jag kallar för ”folkhopen”: den grupp av människor som är omöjliga att skilja åt på grund av deras avsaknad av distinkta egenskaper, deras passivitet och självreferens, både på en personlig och också social nivå. Folkhopen existerar endast efter att en civilisation har grundats av andra.

Den populistiska revolten i det moderna västerlandet är den samma som den som hjälpte Rom att gå under: kristendomen och dess sekulära motsvarighet, liberalism (observera: detta inkluderar modern ”konservatism”, vilket i grunden är reaktionär liberalism). Folkhopen känner att civilisationsbyggarna har förtyckt den, och sålunda gör de alla lika, så att de kan hämnas på alla ledare som hyser socialt obekväma sanningar och därför tvingas att inte skaffa barn. Visst har vi skapat ett paradis, nu när vi med samma utbildning/indoktrinering/möjlighet alla kan bli vad vi nu önskar! Oavsett härstamning, begåvning eller karaktär.

De kände på samma sätt i Rom också. Äntligen hade ”upplysning” och ”framsteg” kommit, och inte heller fanns det någon diskriminering längre mot de, som alla hade odödliga själar, påbjudet av Gud själv, i en övernaturlig verklighet skild från vår, endast hade haft oturen att födas in i fattigdom, dumhet eller lerhyddor och öppna kloaker. De var själar, människor, trots allt. Detta är språkbruket hos en civilisation på tillbakagång. Den separerar verkligheten till gudar och människor, individer mot naturen, men inser inte det helas kontinuitet, vilken som en jämnt fungerande maskin, kräver att civilisationsbyggarna stiger upp över de övriga för att civilisationen ska kunna existera.

Hoppas att du tycker om den där kalkonen som föddes upp på någon stor bondgård, bemannad av analfabeter som tjänar 5 dollar i timmen. Kanske du tycker om de där importerade potatisarna, mosade ihop med smör, filtrerade och bearbetade av en maskin, och alla de andra goda sakerna som endast kräver samhällets bevis på kärlek och självreferens för att köpa dem. Om du har tur, kan du till och med gråta en aning över ”folkmordet” av de ”Amerikanska indianerna”, som du ser som ett mer djupsinnigt och sant samhälle på alla vis, och vi (snyft) dödade dem bara. Nej, mina vänner, det som dödade dem är samma död som väntar er. Och om den här ynkedomen till samhälle är det enda som står emot det, då kan ondskan tillgodo se sig en riktig fest också! Det som är döende måste dö, så att verkligheten återigen kan hävdas, och civilisationsbyggarna, om det nu återstår några, kan börja om på nytt igen.

Den här tacksägelsedagen, låt döden festa!

November 25, 2004

Our gratitude to "Heimdallr" for this translation.