När jag är ute i samhället, ljuger jag ofta för människor. Jag gör det inte för att hävda mig, eller för någon materiell vinst, utan huvudsakligen för att det är roligt och att jag blir av med dem. "Varför köper du endast grönsaker?" är mycket lättare att besvara med "Jag har AIDS och det skapar inte konflikt med min AZT-baserade diet", än med en förklaring av en mestadels vegetarisk, pragmatisk-ideologisk-motiverad livsstil.

Ibland glömmer jag bort detta och svarar ärligt, och det är faktiskt då som jag hamnar i trubbel. Som häromdagen då jag var på en av våra HIV-positiva livsmedelsaffärer med skinande rena korridorer och rabattkort som, om du summerar alltsammans, innebär att du ändå får nobben, och det slutade med att jag började prata med en svensk. Det hela började med att han frågade vilket märke på salsa som jag gillade, och jag påpekade att fastän de billiga alternativen är mycket populära, skulle antagligen den kvalitativa versionen bättre matcha den kvalitet på mat som han var van vid.

Han blev överraskad. "Så du känner till Sverige?" Hm, jag känner några där, jag har läst lite om det och jag har sett bilder och video. "Ungefär som svensk television?" Nej, hemmagjorda saker av personer som fjantar rundor i vanliga delar av städerna. Jag litar inte på någonting jag ser på TV. Det ser ut att vara ett riktigt fint ställe.

Typiskt förtegna, dessa svenskar. "Nja, det är väl som var som helst", säger han. Jag svarade honom att jag håller med, men att samhällets grundläggande attityd är ypperligt utvecklad. Inte dess regeringssystem - det är en trend, likaså är ekonomiska system - men dess grundläggande värden, balans med naturen och avsaknad rädsla för dödlighet. (Du ska inte prata sådan här skit i en livsmedelsaffär, såvida du inte är Marilyn Manson. Då kan folk nicka menande och säga, "Det är kokainet", och känna precis som om de drog en snabbis på dig, vilket är allt som alla vill göra i ett individualistiskt samhälle i vilket fall som helst. Personlig vinst. Det är vad som är till middag, lunch, frukost, brunch och vilket mål mat du än kan tänkas komma på.)

Berätta mer, säger han. Så jag bryter ut den kontroversiella punkten ur min tes: att vi, i ett degenererat samhälle, har förlorat förmågan till att uppskatta vad som skapar ett mer kultiverat samhälle. Hur förklarar du för brackor att de borde tycka om klassisk musik, eller förstå varför den svenska attityden till att ha rena gator och logisk effektiv design är överlägsen? Vad de ser är priser i de stora rabattvaruhusen, vilka är billigare här. Detta medgav han.

Jag sade, att personligen, skulle jag föredra att betala högre priser och slänga in mer utav pengarna tillbaka till samhället som stort, inte bara till socialvård, utan saker som välunderhållna gator och oändliga tunnland av obruten skog. Men, sade jag, för att det ska hända, måste jag först vara försäkrad om att det är min sort som drar nytta av det och inte att jag bedriver ett välfärdssamhälle för vem som helst som hälsar på.

Så du är en rasist? drog hans ögon ihop sig. "Nej, faktiskt inte. I alla fall, inte på ett sätt som jag någonsin hört någon använda ordet. Jag tror på mitt folk för mig själv. Jag bekräftar skillnader mellan raserna, och olika platser i den naturliga ordningen, men detta är inte för mig viktigt - Jag bryr mig inte om att känna mig bättre än någon annan för att jag är från en viss ras. Det jag vet är att vilket samhälle som helst som öppnar upp sina gränser utan urskiljning, kommer att drunkna i invandrare och förgöras.

Det jag vet är att jag föredrar min egen sort. Nordeuropéer, med en betoning på den typen av värden. Jag kan inte förklara för alla varför en stad med raka gator, inget avfall och omgående återvinningsuppsamling är föredraget framför en plats som är en oorganiserad skitig röra men har jättebra priser på den veckans trendiga elektronik. Jag kan förklara det för några, och de är människor som kommer från en liknande bakgrund som mig själv, och tänker som jag. Men jag sätter inte någon religiös betoning på det.

För mig, jag är en drömmare och en långsiktig tänkare. Frågar du mig vilken typ utav fixtur du bör använda i en installation, så väljer jag en som varar så nära tusenårsgränsen som möjligt. När jag bygger datorer, förankrar jag allting säkert med delar av hög kvalitet, så de förbannade sakerna håller så länge som det bara går. Jag spenderar en stor del av min tid på att bara tänka, och att tänka på framtiden, men jag drar nytta av det när det är dags att börja göra saker.

Dock, är detta den minsta av urskiljningar som inte är tillgängliga för alla. De flesta amerikaner skulle till exempel inte märka stor skillnad mellan svenska och amerikanska städer. De skulle inte uppskatta skillnaden mellan en högkvalitets-dator och något billigt skrot, och de skulle definitivt inte bry sig om fixturerna i sina offentliga toaletter varar tusen år. De nöjer sig med billigt och disponibelt.

Men om du tänker, och drömmer, verkar den "billiga och disponibla" vägen efter en tid mindre plausibel. Du börjar bli medveten om bergen av avfall som vi lämnar bakom oss, och hur skyltningen av skinande nya saker varje vecka inte gör dig mycket lyckligare. Dessutom, du känner dig mer säker på dig själv, och du har mindre behov av att dra en snabbis på folk för att kunna känna dig självgod. Du bryr dig helt enkelt mindre om det kortvariga och du börjar, fullt medveten om att allt skulle kunna vara förstört imorgon, bygga upp för framtiden. Jag tycker om att leva bland de människorna; tänkarna och drömmarna.

Jag kan inte säga dig en endaste faktor som kommer att begränsa inträdet till en civilisation för människor som tänker på det viset. Jag tror att civilisationen måste forma sig själv genom att bryta sig fri, och börja förfalla så fort som det händer, eftersom det är omöjligt att skapa en byråkrati som stänger ute idiotin. Men för människor som mig, är den typ av civilisation som vi vill ha mer lik Sverige, och vi kommer alltid att sträva mot det, även i små saker som datorer och badrumsfixturer."

Jag kunde förstå hur han upplevde ämnet som besvärligt, så jag bytade det snabbt och pratade om datorer ett tag. Han var bra insatt och hade den naturligt självsäkra vänligheten som många svenskar har, så vi hade en trevlig stund tillsammans. När det var tid för mig att fortsätta vidare, och vi fortfarande stod vid salsahyllan (omgivna utav lukterna från rengöringsmedel, blank prålig plastig paketering och musik av Marvin Gaye), visade han för mig på något litet sätt att han uppskattade min ärlighet. Inget tecken på att han höll med eller inte, men jag kunde se att han ruvade över det. Kanske analyserandes dess inverkan över ett årtusende. Jag tycker om att leva bland de människorna; tänkarna och drömmarna.

15:e Oktober, 2004