En hälsosam organism anpassar sig till sin omgivning. Enligt naturens visdom överlever ett anpassningsbart djur även när dess vanliga miljö drastiskt skiftar. Detta är både en välsignelse och en förbannelse för självreflekterande djur som människan: vi kan uthärda nästan allt, men vår förbannelse är att just eftersom vi kan uthärda, så tänker vi inte på att vakna upp och förändra de negativa faktorer vi uthärdar.

Så är fallet med det moderna samhället, där en annars intelligent befolkning lever under miljöförstörande och självutrotande förhållanden p.g.a. anpassningsbarhetens bisarra psykologi. Deras främsta mål är att anpassa sig, således blir de toleranta mot de vansinniga omständigheterna runt omkring dem, och vaggas snabbt in i en sömn där mardrömmar är normen, och likt fyllon som traskar ner för en ishal gata blir de okänsliga för smärta och irrationalitet, fullt upptagna med att sätta den ena foten framför den andra.

Dessa sömngångare utgör majoriteten av människor runt omkring oss, och det är inget "fel" på dem, men de har bara ännu inte insett att det de accepterar som "verklighet" är en dröm, och en dålig sådan. De uthärdar, helt enkelt. För dem är all tanke på långsiktigt planerande omöjligt, för om de tittar för noggrant på riktningen samhället oundvikligen rör sig mot, ser de bara katastrof. Därför begränsar de sitt fokus till de närmaste stegen på trottoaren, och gör det bästa de kan av det. Det är inget nytt, då detta är processen via vilken folk överlevt en rad ödesdigra regeringar, krig, pest, svält och inre kriser sedan tidernas gryning.

Vad som är mest skrämmande med deras tillstånd, med dess tendens att begränsa fokus till sin omedelbara närhet, är att det förhindrar dem att fundera ut en strukturell förändring av samhället de lever i, inklusive dess regeringar och myndigheter, men framför allt, dess värderingar. De överlever genom fri företagsamhet, och att bli lika tillgänglig för alla människor - eftersom dessa samtidigt kan vara kunder - är därmed sund logik. Deras inkomst härleds från en ekonomi, som enbart fungerar när den expanderar, så förlusten av naturliga ekosystem och traditionella kulturer är något de accepterar som någonting nödvändigt.

De som lyckades mest som forna civilisationer var de vars långsiktiga mål sattes framför kortvarig tillfredsställelse; förmågan att acceptera fördröjd tillfredsställelse, och att arbeta en hel livstid för ett mål, som kanske inte uppnåddes under deras levnad, var naturligt för dem: så här byggs episka civilisationer, så här skapas storartad lärdom. När det blev enkelt att överleva i den moderna civilisationen, i synnerhet efter att förbränningsmotorn avlägsnade behovet av effektivitet och harmoni med naturen från våra liv, blev denna långsiktiga fokus nästan helt utplånad. Om en modern människa plötsligt skulle förlänas denna vision skulle han kanske få en chock, då han förstått att allt är en dröm, som skapats genom att man fokuserat inom ramarna för en verklighet definierad av samhället och dess media, begränsad i omfång p.g.a. rädsla för framtiden.

Sömn påtvingar oss en tröghet av järn. Om vi ser drömmarna - trots att de är fruktansvärda - som förutsägare av framtiden, så betyder uppvaknande att man måste möta möjligheten att åtgärda det, vilket försätter oss i direkt opposition till sömngångarnas samhälle. Ingen gillar att väckas bryskt, och majoriteten av de sovande skulle hellre skjuta budbäraren än tillmötesgå budskapet. Således måste en uppvaknad individ antingen ignorera sanningen och försöka somna om, eller känna till sanningen och försöka överleva ett dödsimperium. Eftersom det sistnämnda är ett obehagligt förslag, i synnerhet för majoriteten av dem, som instinktivt förökar sig och senare rättfärdigar handlingen i ljuset av vad vi vet om våra barns framtid i en era av död, blir det vanligtvis förnekat.

Precis som förnekelse på en personlig nivå skapar instabilitet hos individen, så har modern tids uppdelning i offentlig fantasi och privat verklighet gjort psykologin hos samhället som helhet instabil, och skänker denna schizofrena åskådning även till de individer, som är insvepta i dess grepp. De flesta människor är undermedvetet deprimerade, förmodligen som ett resultat av insikten på en nivå simplare än ord att något fruktansvärt stundar; vi är som Temple Drake i William Faulkners visionära roman "Sanctuary", och skriker ut till de döva öron hos dem som inte bryr sig, "Något händer med mig!". Instabilitet, i kombination med depression och överlämnandet av kontroll åt ett opersonligt byråkratiskt samhälle, har resulterat i människor med dålig självkänsla, vilket innebär att även om många skulle vakna upp i morgon, så skulle de "instinktivt" förlita sig på den rådande sociala visdomen framför sin egen.

Maskopin mellan låg självkänsla och ett samhälle baserat på förnekelse innebär att verkligheten måste bortförklaras, eller förnekas via ett antal hala undanflykter; i alla degenererade tidsåldrar är de mest populära filosofierna de som antingen rättfärdigar overksamhet, eller de som enbart uppmuntrar enstaka mindre handlingar ("om alla bara började använda lågenergilampor blir allting bra"), som blir liktydiga med overksamhet räknat efter den samhälleliga homeostasens mer vidsträckta balansräkning. Den vanligaste förnekelsen är steget bort från ofrånkomlighetens princip: ökad efterfrågan, som ställs inför en bestämd mängd tillgångar, kommer slutligen att leda till total resursuttömning; detta gäller fossila bränslen lika väl som återstående naturlig mark, eller de etniska befolkningar, som krävs för att upprätthålla varje unik kultur: vår illusion kräver att vi tror att dessa är oändliga tillgångar, eftersom vi annars måste möta den paradoxala karaktären hos den långsiktiga "plan" vår civilisation nu har anammat.

Denna sammanstötning är utan tvivel någonting gynnsamt för vilken tänkande människa som helst att framkalla inom sig själv och andra, då den kastar bort sömnens slaveri, och ersätter den med en pigghet som, om inte annat, är vaksam. Men genom att avfärda alla de antaganden, som man har lärt sig är nödvändiga för tillträde i den sociala gemenskapen, kan man bli paranoid; detta är inte en produktiv utgång. Om sömngångarna vaknar, måste de erbjudas en komplett filosofi, som byter ut illusionen, annars kommer de att förfalla till självförstörelse. En sådan filosofi skulle inte ta itu med enstaka småfrågor inom status quos sammanhang, utan skulle föreslå en ersättande samhällsdesign, som existerar utanför den nuvarande konventionens (felaktiga) antaganden. Den måste vara en sammanhållande filosofi med en enda central princip, och måste inkludera alla småfrågor under dess värdehierarki.

Konservativ politik, enligt nuvarande definition, kan inte göra detta, eftersom konservatismens karaktär är att bevara beståndsdelar av traditionella värderingar, som fortfarande finns inom status quo. Den har inte för avsikt att omskapa samhället i en ny form, och p.g.a. den aspekten hos dess inställning, kan den därför inte stoppa den långsiktiga krocken med begynnande oundviklig resursuttömning och kulturell förlust. Eftersom högerpolitiken inte har vaknat, slumrar den vidare och försöker bevara något, som oundvikligen kommer att förfalla såvida systemet inte fundamentalt förändras. Av denna anledning är konservatism inte ett svar för en avbruten drömmare.

En politisk filosofi begränsad till en enda fråga, såsom enbart miljön, eller enbart ras, kommer att döma den politiska rörelsen med sådana tendenser till en defensiv kamp, och detta leder snabbt till reaktionär politik, där man, oförmögen att uppnå huvudmålet, försvarar sitt territorium, som om det skulle åstadkomma något. Per definition kan den inte det, eftersom när man begränsas till enbart defensivt agerande, så konstaterar ofrånkomlighetens princip att man så småningom blir försvagad, och kommer sedan att försvara allt mindre utrymmen tills det att invärtes kollaps inträffar.

Det finns inget inom det nuvarande politiska ramverket, som kommer att stödja det som måste göras. Detta är ett ideologiskt konstaterande, och inte ett metodiskt, då det lyckligtvis inom alla system finns ett sätt att förändra detsamma, även om det alldeles saknar förmågan att inse vad den förändringen skulle kunna vara. Vad som håller oss tillbaka är inte en fiende, eller något inneboende i det demokratiska systemets mekanik, utan avsaknaden av en enad filosofi, som kommer att behandla alla felaktigheter i modern tid. För en sömngångare betyder åtgärdandet av ett problem ingenting; det enda tecknet på uppvaknande kommer när det finns något bättre, som kan ersätta det som finns. Vi kan inte ersätta en dröm med en dröm, eftersom de alltid kommer att välja den dröm, som redan besitter makten.

För att väcka en sovande, klappar man denne lätt på axeln, och underrättar om ett gott skäl till att börja dagen. I vårt fall bör attityden vara att vi har en oändligt mycket bättre framtid att vinna, och vår metod att väcka dem bör vara en uppmaning till en allmän indoeuropeisk kulturell renässans. Vår kultur har ersatts av pengar; vår styrka, av maskiner; vår själ, av moral. Vi kan inte attackera dessa direkt. Om vi däremot understryker hur våra kulturella värderingar gäller i vilken historisk tidsålder som helst, och att dessa innefattar en bättre form av ledarskap, ett sätt att laga och omvända skadan vi åsamkat naturen, och ett uthålligt trossystem där vi kan ta oss förbi vår moderna tids fallgropar, så behandlar vi det som är fel med det nuvarande systemet genom att föreslå dess ersättare. Vår uppgift börjar med att återuppväcka vår kultur, och få ett samförstånd byggt på dessa värderingar, för genom att göra det, ger vi de sovande något bättre än drömmens dvala: vi ger dem hopp.

7:e juni, 2005

Our gratitude to "Bifrost" for this translation.