Kanske de där gamla gubbarna som klagar på att de blir värre och värre för varje år har rätt? Gillar verkligen folk att leva på det här viset? I Amerika har respekten för kunderna minskat i så hög grad att företag rutinmässigt gör saker fel, vetandes att få kunder har tid med att ta sig igenom deras ej funktionsdugliga ”problemlösningsprocess”. Varje produkt är ett lurendrejeri, med sinnrikt uttänkta juridiska fraser, vilka ska skydda företaget från kunden. Men har vi inte valet att välja att köpa en annan produkt? Här segrar åter massorna, vad än de väljer att köpa kväver allt annat, så det är bäst att du tycker om det, och köper det, om du inte ska behöva ägna resten av ditt liv åt att kompensera.

De flesta människor tycks gå till sina jobb eftersom de fruktar fattigdomen. Det finns massor med människor som tycker om vad de gör, det vill säga den grundläggande processen, men hur många tycker faktiskt om sina jobb? Idén om ett ”arbete” motsvarar inte idén om ett ”yrke”; ett arbete innebär att man arbetar åt någon annan, enligt de gällande politiska reglerna. Och de här är dehumaniserande, om någon tar anstöt, har den person som orsakade detta automatiskt fel. Detta eliminerar de starka. Jag talar inte om rasen här, eller andra ”frihetsrelaterade” frågor, folk går helt enkelt till angrepp mot de som inte anpassar sig efter normen.

Vi har fler vägar, vilket betyder att mer tid går åt till att vänta i trafiken. Mer tjänster krävs, inklusive Internet, vilket innebär att vi måsta ägna mer tid åt att kämpa om räkningar och käfta med kundtjänstsrepresentanter. Mer folk, vilket innebär mer väntande och mindre personlig service. Mer raser, vilket innebär ännu mindre enighet om vilka våra kulturella värden är, eftersom vi inte har någon dominerande kultur. Allt detta har pågått för en tid, även innan 1991, men nu, i det tidiga tvåtusentalet, ser vi slutligen konsekvenserna.

Idag är det en pina att leva i Amerika eller Europa.

Bortom det direkt gripbara, inklusive friheten att bli tvingad in i fattigdomen om du nu råkar stöta någon, eller friheten att köa i timmar, eller friheten att bli lurad eftersom du inte har tid att avvara för att noggrant jämföra varor, tjänster och kontrakt, finns det ogripbara. Mer än något annat, verkar det för mig som om det är detta våra muttrade äldre talar om, förlusten av en viss känsla som höll allting samman. I det förgångna, var vi ett samhälle, med liknande bakgrund och likartade mål. Vad är vi nu? Mat för företag å ena sidan mat för varje fattig/dyfunktionell grupp å andra sidan?

Det är det ogripbara vi saknar mest. För många i Europa, är det den saknade känslan av en länk till ett gemensamt ursprung och ett gemensamt mål. För många i Amerika är det den förlorade känslan av gemenskap, där vi tillsammans arbetade för att förtjäna vårt uppehälle i våra små gemenskaper. Mer än hälften av oss lever idag i städer, och det är inte tal om något hankade minsann. Man ska ha ett jobb och ett kreditkort, och sedan gå till det här jobbet och inte försöka tänka på hur otrevlig vår dagliga existens är, med dess prutande, köpande, alienering och ständiga fruktan för att stöta andra.

När vi vidgar vår syn på historien för att inte bara gälla det här decenniet, står detta klart. Vi ser hur för tusen år sedan en populistisk revolt startades, vilket skapade den här kulturen av att ta anstöt eller ej, vilket ledde till seger för de massor utan några förmågor, över dem som var smarta nog att rädda oss ur den här soppan. Våra äldres muttranden har pågått i ett årtusende eller mer, eftersom de noterade hur det för varje generation, sakta smyger sig på oss, gömt bakom ”frihet” och ”rättigheter” en slags likriktning, vilken ger de dysfunktionella rätten att ge sig på de som skulle kunna fatta de svåra beslut som krävs för att vi ska få ha ett hälsosamt samhälle.

Det brukade vara så att man kunde fatta svåra beslut. Några levde, andra dog, individer råkade ut för tragedier och lidande, men det glömdes bort då människor i stort hade det bättre inom civilisationen. Nu förekommer inget sådant. Du kan inte besluta att vissa ska dö och andra leva, om det inte baseras på opersonliga och ”objektiva” data så som hur mycket pengar de är villiga att tjäna, annars skulle någon kunna ta anstöt. Sålunda kollapsar vår civilisation från insidan. Det kan inte bli enklare än så här, så jag säger det igen: vi har förlorat förmågan att fatta beslut. Vår dyrkan av individen överordnas det gemensammas bästa, och sålunda fattar vi inga beslut. Och sålunda ruttnar vi ifrån insidan.

Ta en titt på de gamla grekernas och romarnas städer. De var ädla städer, vackra städer. Helt klart hade inte alla ”rättigheten” eller ”friheten” att skaffa sig det värsta idiotarbete de kunde finna, och sålunda ha råd med ett slösaktigt hus i förort där de kunde smida ränker mot dem som råkat förnärma dem, men i slutändan levde folk i en sundare tid. Det handlade så mycket om det konkreta som det ogripbara, vi var alla förenade, kämpade för samma saker, värdesatte samma saker. Det har inte stått klart för nästan ett tusen år, men det är vad vi har förlorat, och alla ”friheter” och TV apparater med bredbild, kan få oss att glömma den tunga känslan av att ha förlorat något.

June 1, 2005

Our gratitude to "Heimdallr" for this translation.