I en tid när människor bygger sin självimage kring vad de tror, för att "moraliskt" kunna rättfärdiga sina sätt att leva, blir någon fråga av betydelse omedelbart polariserad mellan identifikationen av motsatta parter, och därmed flyttas debatten från frågan i sig till anledningarna för dess utdömning eller samtycke. Sådant är fallet med global uppvärmning, en fråga som man kan tro skulle få direkt uppmärksamhet, men istället är en källa till evig verbal konflikt och, inte helt överraskande, inget beslut till aktion.

Där finns massor av anledningar till att tro på "global uppvärmning", som fenomen, inte existerar, i alla fall i det avseendet att jorden håller på att bli upphettad av mänskligt-producerade kolutsläpp. Fastän det hursomhelst skulle vara svårt att komma fram med något definitivt skäl, saknas det bevis för en direkt slumpmässig länk mellan mänsklig aktivitet och upphettandet av jorden. Vidare finns där en handfull av ledtrådar som antyder att den observerade ökningen i temperatur världen över är en naturligt inträffande, förutbestämd tendens.

Debatten över bevis för global uppvärmning överskuggar nästan fingervisningen och skällsorden mellan två motsatta "sidor", vilket vi kallar vänster och höger åtföljt av vår moderna politiks nomenklatur, med vänstern som tror att global uppvärmning är verkligt, och som tycker att vi bör sätta obetydliga hinder på industrin för att begränsa utsläpp, och den högra förnekande att global uppvärmning existerar och därmed som vanligt återgår till affärer. I mitten av denna upptagna och resultatlösa aktivitet, har en fundamental faktor av argumentet blivit bortglömt: global uppvärmning är en utav många symptomer på mänsklig överkonsumering av vår miljö.

Anta att vi, "vetenskapliga" och linjärtänkande modernister, att vi skulle formulera en ekvation för mänsklig överhand över jorden. Det skulle kunna se ut så här:

n = n - (x + y)

Där n är mängden utrymme och resurser på jorden, x är mängden utrymme använt så här långt, och y är mängden använd i ett givet tidsintervall, till exempel, detta året. När vi beskådar denna ekvation för enbart ett år, är dess betydelse förlorad; det är trots allt ett oundvikligt antagande att människor kommer förbruka resurser detta året. Däremot, om vi kan se denna ekvation på en graf, eller tidsmässigt, blir det tydligt att x varje år blir större, och att därmed n blir mindre.

I detta avseende, tanken på att n är av enorm storlek, nästan ofattbar ur individuell synpunkt, är uppslukad, för oavsett hur stor n är, kommer x efter tillräckligt många år att förtära det, eftersom x fortsätter öka medan n förblir densamma. Därför, för eller senare, kommer mänskligheten att konsumera upp hela jorden om inte där finns restriktiva krafter som sätts igång, och med vårt industriella samhälle som har erövrat sjukdom och förtidig död till den gräns där endast väldigt få av oss dör varje år utanför parametrarna av vår livsspann, är det självklart att n till slut kommer nå nollgränsen.

Detta ger oss paus i debatten om global uppvärmning. Om vi för en stund skjuter frågan om "bevis" för global uppvärmning åt sidan, måste vi inse att oavsett om global uppvärmning är verkligt eller inte, kommer någonting att gå fel om den här ekvationen reflekterar verkligheten, för naturen är uppbyggd av ekosystem, vilka är komplexa maskiner av innefattande varelser och klimatiska cykler så att en balans är upprätthålld. Jorden är en självförsörjande mekanism, eller i alla fall utan mänskligt ingripande. Trots detta kräver denna mekanism en viss mängd av land eller tillgångar, en del utav n, med vilken den kan operera, och n avtar årligen.

På denna front verkar global uppvärmning rimlig om vi förutsätter att för varje minskning utav n, z, eller mängden av kolutsläpp producerad av den ökning som ockuperar ytan och tillgångarna konsumerade av x, ökar. Hursomhelt, det är inte mitt mål här att predika omkring global uppvärmning. Du skulle kunna bevisa för mig imorgon att det är en "naturlig" effekt, och föreslå att jag inte ska bry mig, till vilket jag kommer att svara: jag är inte specifikt intresserad av global uppvärmning mer än vad jag är bekymrad över den obönhörliga minskningen av n, vilket i sin tur resulterar i ett ofrånkomligt förfall av naturliga ekosystem, förr eller senare kulminerande i förintelsen av varelser, döden av ekosystem och förstörelsen av saker som tog årtusenden att utveckla.

Det väldiga faktum att vi debatterar global uppvärmning i evigheter medan vi ignorerar denna fortgående process av nedgång, visar hur vi som varelser är i förnekelse av våra effekter på vår naturliga värld. Som produkter av vår moderna era, är vi vana vid att använda en process:

a) Isolera en faktor
b) Normalisera till någon repetitiv konstant
c) Reducera till upphov-effekt logik, exploatera

Trots dess effektivitet att producera interna förbränningsmaskiner och digitala datorer, är denna process värdelös för att förstå arkitekturteknologiska system, eller system där parterna deltar för att forma en självförsörjande helhet, vilket betyder att ingen part fungerar som en central men att alla parter i någon form är centrala. Sländor äter myggor och blåskrikor äter sländor; avsöndring från blåskrikor bildar jäst, vilket växer tillräckligt mycket jäst för att bryta ner organiska produkter och attrahera mer avancerade varelser, och dessa återger näring till jorden för att bilda växter som i sin tur föder han- och barnmyggor. Det är en gigantisk cykel bestående av många samverkande interna cyklar.

Emmellertid, för att gå för långt in på varför våra logiska system inte begriper dessa realiteter är att fly från ansvaret vid våra egna fötter för att skåda, utanför vad som helst som logiska system i dessa tio tusen år är i stånd till, att vi stadigt konsumerar upp våra tillgångar och dess resurser och, till skillnad från myggor, inte återger det minsta i gengäld, såvida du inte räknar in berg av nedgrävda sopor av plast och papper. Som någorlunda klarsynta varelser borde vi märka denna överkonsumtion, och det gör vi inte; faktum är, att det kräver inte ens intelligens av geninivå för att inse detta. I så fall - varför är det då, som barn misshandel, en onämnd hemlighet i vårt samhälle?

Den har definitivt sina förespråkare. Där finns de som pratar klart och tydligt om den här förstörelsen, först och främst Pentti Linkola and Ted Kaczynski. Deras röster är dock en viskning bland vrålen av en folkmassa som tittar på baseball spel, eller politiska rallyn, eller en tävling för att bygga maskiner. Det är inte det att de inte får ut sin information där; det är att publiken är oemottaglig. Hur kan en art bestående av så många intelligenta människor vara så blinda?

Filosofer, trots deras långdragna och komplexa förklaringar av simpla fenomen, har ett ordspråk att ofta, men inte alltid, den mest simpla vägen till sanningen är svaret till vilken given fråga som helst. Vissa kallar det Occams rakkniv; andra kallar det sunt förnuft. Men om vi sätter alla Wittgenstein-lika teorier åt sidan om hur vi inte kan vara säkra på kunskap, och därmed inte agera, och de Hegel-lika teorier om hur utveckling förr eller senare kommer att övervinna fundamentala paradoxer som att ha uppslukat det system som håller oss vid liv, blir det klart för oss att vi är i förnekelse på grund av att våra värderingar finnes någon annanstans.

Våra värderingar har faktiskt ingenting med verkligheten att göra, och vi verkar som en grupp älska de filosofer som kommer fram med ursäkter bäst - jag menar "anledningar" - varför vi inte kan vara säkra på vad vi vet, eller varför vi måste fokusera på mänskliga frågor till exkluderingen av alla andra, för att de ger oss en logisk, "bevis"-orienterad anledning att missa det uppenbara. På grund av detta kan du ha ett samhälle av människor som, inte enbart känner sig rättfärdigade utan stolta över sig själva för att stampat sina fötter och kräva "bevis" för global uppvärmning, som om den saken ensam bestämde frågan om vi håller på att begå eko-självmord eller inte, medan vi anser att "bevis" är en högre form av verklighet än att helt enkelt inse det uppenbara.

Måste vi egentligen ha den löjliga lilla ekvationen jag har framfört ovan för att inse, att i ett utrymme av begränsad storlek, en population med ökning i antal och som varje år använder mer maskiner, till slut kommer ta upp hela ytan?

Självfallet finns där underbara motfilosofier, som idén om den "osynliga handen" av Adam Smith, som föreslår att ekonomier baserade på möjligheter är självreglerande. I hans synpunkt gör företag vad som är logiskt för att de önskar att vara goda medlemmar av samhället, för att detta är bra affärer; resten sköts av företag som ser möjligheter i andras fel, och exploaterar dem genom motverkande varor och tjänster (antagligen genom att flyga människor till andra planeter, så att de kan konsumera upp dem också). Men inga av dessa verkar troliga med tanke på att väldigt få är medvetna om någonting utöver deras närmsta omgivningar, arbetsuppgifter och rikedomar.

Vi kan till och med skylla på Guds folk, vilka de än må vara detta millennium, för att skapa fantasi världar i himlen som, likt den "vetenskapliga" världen av "bevis", distraherar oss från vad som försiggår i den faktiska, levande, här-och-nu verkligheten. Trots det ringer detta också falskt, även om det är uppenbart att dualistiska och moraliserande religioner som Judendom och Kristendom är fullständigt galna, för att även utan dessa skulle vårt samhälle ströva framåt, ätandes allt det kan och lämna bakom sig ett spår av petroleumkemisk odör.

För att ta reda på det, arbeta baklänges. Ett klokt samhälle skulle vid ett visst tillfälle ha makten att begränsa medborgarökning, antingen genom att mörda ett visst antal av sitt folk i en välsignad reducering av outvecklat värdelösa egenskaper (behöver vi verkligen människor under 125 IQ poäng? I så fall, till vad?) eller genom att begränsa matförråd så att naturlig död gallrar ut massan och reglerar dess fortplantning. Ett förnuftigt samhälle kan till och med vid ett visst tillfälle, långt före risk zonen, ta fram en formel för hur mycket land och tillgångar som behövs för naturen.

Men det kan du inte göra! Nej, för då kommer du att strida mot någons rättigheter. Alla har "rätten" till att bli födda, leva, konsumera och föröka sig före död, och för att kunna begränsa population måste vi förstöra någons värld eller hindra dem från att skaffa barn, eller dela ut medicin med tillgjordhet och likvidera dem med välplacerade 5.56 magasin. Vårt moderna samhälle är baserat på idén att du inte kan kränka individen, eftersom individer tillsammans i grupper endast finner vad som är gemensamt mellan dem, vilket är rädslan för deras liv. Så hur gruppera människor tillsammans för att beskydda liv, över allt annat? Gör det illegalt och omoraliskt att döda någon, och alla kan överleva utan rädsla för att bli dömda som opassande.

Detta är hur individualistiska, "unika", oberoende varelser blir en enkel organism utan drifter förutom att bevara sig själv. De behöver inte nödvändigtvis tro på sin doktrin att inte döda; grupper är till exempel ökända för att mörda oliktänkare. Men däremot tror de på att hävda någon stenhård lag som säger att du inte kan döda någon medlem ur gruppen för att följa den allmänna ordningen påtvingad alla, en ordning som härstammar från vad de har gemensamt, vilket är endast de mest grundläggande drifterna i livet, eftersom en grupp av individer faktiskt har mycket lite av mer komplexa drifter gemensamt. De kommer att enas om att de inte vill dö, att de vill äta och ha underhållning, men utöver det kan en grupp inte bestämma sig över en fråga och kommer att sjunka ned i evig våldsam debatt som den om global uppvärmning.

Och varför är grupptänkandet förevigat? Det gagnar individer. De vill ha en stenhård lag som säger att du kommer få möjlighet att överleva och föröka dig och vinna rikedom, om du bara följer ett par regler, och de vill inte ha någon form av omdöme som begränsar deras rikedom och makt för att de, till exempel, är funktionellt intelligenta men defekta i alla former av moraliska resonemang eller tankegångar över större enheter än individen. Vidare, individer gillar grupptänkande för det ger dem en rak väg till vinst: hitta någonting som tilltalar den minsta gemensamma nämnaren som förenar gruppen, och herregud, det kommer att sälja. Cirkusar, skräpmat, läsk drinkar, deodorant, säkerhetssystem för hemmet, skilsmässor och videospelsapparater är alla populära hos pöbeln.

Jag säger inte att pengar är roten till all ondska. Vad som förmedlas här är närmare till vad den uråldriga såg att kärleken till pengar är roten till all ondska; pengar må vara nödvändigt, men de som är så rädda av sig att de bryr sig mer om pengar än vördnad för naturen, omtanke för sitt samhälle som helhet, etc. är mentala defekter som behöver det där välplacerade hastighetsmagasinet. Och skulle vi sakna dem? Den sortens människor som har varit stora ledare, uppfinnare, artister och krafter av social stabilitet skulle definitivt inte, för de som inte ger efter för den svagheten är den sorten som skulle planera i förväg innan planeringen av en miljömässig utplåning på deras planet.

Kärleken till pengar är rädslan av att inte vara likvärdig med sådana människor, och om ledare skiljer sig från följeslagare, formerar följeslagare en grupp fullständigt på baseringen av att inte ha varit ledare. Sedan försöker de skapa en maktstruktur som "fyller ut" hålet mellan ledare och följeslagare, så att följeslagare kan ha den makt de inte kunde förtjäna i civilisationer som de saknar talang för att själva skapa. Intressant nog berör denna sjukdom av populism, för det är det enda ordet som korrekt beskriver den utilitaristiska naturen av att styra genom gruppstimulans, endast äldre civilisationer där dåden som krävdes för att skapa dem är bortglömda.

Innan vi blir indragna i någon av våra små politiska polariteter, som om till exempel global uppvärmning kan bli "bevisad" eller om abort borde bli lagligt eller hur man ska "auktorisera" kvinnor så att de kan ha samma "rättigheter" som män, borde vi komma ihåg att n minskar med varje gång av vår okontrollerade expansion, och att slutresultatet är förstörelse av vår naturliga miljö genom konsumeringen av den. Där finns inget sätt att "bevisa" dess värde, för någon kommer att anta att vi en dag kommer ha maskiner som kommer att ta växternas och djurens plats, och media maskiner för att stimulera upplevelsen av öppen mark. Istället dras jag till en mer fundamental kraft här.

Människor är varelser av lek. Vi finner saker tilltalande för att de är intressanta, eller har fundamentala tendenser till att roa eller utmana oss, och därmed utan att ha ett seriöst mål slänger vi dem omkring och leker med dem, och under tiden gör våra liv bättre; vi bringar skratt och skicklighet och glädje tillsammans i en gärning. Med vad kan vara mer givande än naturen? Vi har varit oförmögna att skapa en maskin lika effektiv som ett träd, och vår vetenskap har ingen aning hur den ska kvantifiera lyckan av att sitta under ett en lugn eftermiddag, eller andas in det friska syret från en hälsosam skog, eller att betrakta ekorrar som brottas över stora ekollon på vårmark.

Vår naturliga miljö är den ultimata lekplatsen och någonting hälsosamma människor finner naturligt coolt. Men utan träden finns inga skogar; utan skogar, inga djur eller några av de otaliga arter av växter, eller den stora mångfalden av ekosystem som finnes fullständigt annorlunda men ändå självbevarande i funktion. Vissa må säga att detta inte är "bevis" på att naturen är värd att rädda, men för de som har själar kvar, är det ett incitament att inte förstöra den, för upplevelsen av naturen är ojämförbar i kontrast mot det mekaniskt monotona i att sitta i ett kommittérum och diskutera vinster, eller till och med, att delta i ändlösa och resultatlösa debatter om global uppvärmning.

Our gratitude to "Alexis" for this translation.