När jag var ett litet barn, blev jag alltid chockad av ojämlikhet. En del barn hade alltid begagnade tröjor, och gick sedan hem till skabbiga lägenheter och TV-middagar. De visste inte om hur man skulle uppföra sig i en restaurang och deras språk var underligt, de stakade sig på oregelbundna ord. När vi alla kom till skolan den första dagen, lade läraren, som i förväg hade gett oss en lista över det materiel vi skulle ha med oss, allt i en gemensam korg. Vi såg sedan aldrig mer det som våra föräldrar hade köpt till oss, eftersom detta skulle få de fattiga barnen att känna sig mindre fattiga.

Självklart var detta hemskt för alla vars föräldrar hade bemödat sig att ta med dem till en affär, och sedan valt föga orimliga saker, såsom blyertspennor som inte splittras till små träflisor, eller det linjerade pappret utan suddigt tryck. Till och med saker som vattenfärger, som i enlighet med kapitalismens ”frihet”, sträckte sig från färger som gjorde föga mer än att färga vatten grådassigt, till färger som ett barn faktiskt kunde använda. Samtidigt som detta, släpade de alkoholiserade och fattiga föräldrarna sig ner till en lågprisaffär, och köpte det billigaste och sämsta lågkvalitetsskräp de kunde få tag i, för att sedan skicka iväg barnen till skolan med det.

Och allt detta hamnade sedan i korgen, och du fick vad som du nu slumpmässigt råkade dra från denna, detta det är rättvisa. Den här idén kommer ifrån den storslagna traditionen att få folk att må bättre genom att belysa ojämlikheten i deras situation. Skicka fram de efterblivna barnen för att spela tillsammans med jazzbandet, så att sedan varenda person i publiken kan besvärat låtsas som om att de inte för okkoordinerat oväsen. Varför inte utnämna den fula och feta flickan till baldrottning? Vi låter de fattiga känna sig bättre genom att tvinga alla i klassen att underkasta sig jämlikheten, så att sedan förbittringen ökar.

Det var alltid oroande, som någon slags dom hade fallit och gjort några normala, andra fattiga och några få, rika. Genom college och halyconåren direkt efter, trodde jag att den enda vägen att få ett slut på klyftan mellan rik och fattig var att dumpa alla tillgångar i en gemensam korg, så att de rika och fattiga barnen alla använde samma saker. Slutligen mötte jag en man som hade vuxit upp i en trailerpark, och han gav mig en enkel insikt: ”De flesta av människorna i den trailerparken hörde hemma i den trailerparken.”

Han berättade för mig om de olika vägarna till fattigdomen. Att ej kunna hantera pengar eller planera för framtiden. Att vara dum. Att gå på droger eller dricka. Eller att vara en brottsling och benägen till destruktiva, inklusive själförstörande, handlingar. Han sade det fanns de som föddes in i fattigdomen och stannade i den, eftersom de inte kunde uppbåda tillräckligt med energi för att åstadkomma långsiktiga förbättringar, såsom att laga husvagnen, gå i high school, eller köpa någonting utan säkerhet. För dem, var varje katastrof en överraskning, och alla olyckor så väntade att de hade ringa psykologisk verkan.

Jag visste inte hur jag skulle komma tillfreds med det som jag hade lärt mig, både av honom och av personlig erfarenhet av de fattiga. De var inte redo för någonting annat än de liv som de nu levde. Ge dem mer pengar, och allt går till lotterier och alkohol. Om du talade om för dem att du villa hjälpa till, och de antingen skrattade åt dig eller funderade på vad de kunde lura till sig ur det här tillfället. Det var hopplöst. Jag kunde inte se någon möjlighet att de här individerna skulle kunna existera i ett samhälle som krävde lika mycket av dem som det förväntar sig av en börsmäklare eller en läkare. Och detta var mitt misstag, att tro att alla människor skulle passa in i samma mall och bli behandlade lika.

För mig, innefattade de kommande åren bland annat att jag blev tvingad att försöka godta den här skrattretande idén i olika former. På ett jobb, var det tabu att Debbie var, för att utrycka det milt, en jävla idiot. Olyckligtvis kunde vi inte sparka henne, så vi gav henne obetydliga jobb, och anställde någon annan för att kontrollera dessa. Slutresultatet blev att när företaget hamnade i kris , och de hyrde en konsult för att hjälpa till, befordrade han de med fläckfria arbetsresultat. Eftersom Debbie aldrig hade haft hand om några viktiga projekt, hade allt hennes arbete lyckats till fullo. Alltså tyckte konsulten, efter att ha kontrollerat siffrorna, att hon borde bli den nya avdelningschefen. Det första hon gjorde var naturligtvis att sparka alla som var smartare än hon själv. Jag passerar den tomma byggnaden då och då och skrattar.

En tyst natt här i bunkern, läste jag Bhagavad-Gita, glatt granskandes dess många förvrängningar och metaforer. Liksom dess kusiner, Illiaden, Aeniden och Nibelungenlied, talar det här indoeuropeiska eposet gåtor, beskrivandes yttre händelser och hjältarnas reaktioner till dessa som ett sätt att kartlägga människors psykologi, och sedan föreslå en uppåtriktad, krigisk riktning. Det är inte ”litteratur” för collegestudenter, drogmissbrukare, fortbollsmammor eller flottiga hippies. Det är litteratur för människor mitt uppe i livet.

En aspekt hos Bhagavad-Gita, är dess visa råd angående statsklokhet och statsmannaskap, någonting i stil med Machiavelli eller Dante, i vilket en del av detta är kast. Kalla mig anpassad, men så fort som jag läste det, kände jag den gamla krypande känslan, ska vi vara ärliga och kalla den skuld? – och fann mig tänkande på de fattiga barnen med deras lågprisskolmateriel. Bilder av bleknande färger, skabbiga suddgummin, uselt linjerade papper och läckande pennor återkom till mig tillsammans med doften av de där klassrummen, blandningen av olika parfymer, doften av mat, svett, gasbildning och den där konstiga typen av sågspån de använder för att suga upp spyor.

Det är viktigt att förstå att ett kastsystem i grunden är annorlunda jämfört med ett klassamhälle. I ett klassamhälle bedöms vi alla utefter hur mycket pengar som vi har tjänat, och därmed investerat, skickandes vidare pengarna till våra efterkommande. Om du arbetar i köket till ett stort hotell, arbetar dig upp till förman, för att sedan äga det, kan du köpa en hel hotellkedja och leva bland de väldigt rika. Du har gjort en klassresa från underklassen till överklassen enligt den enda tillgängliga måttstocken, nämligen rikedom. I urvalstermer betyder detta att de personer som är mest fokuserade på att tjäna pengar utgör överklassen.

Ett kastsystem är baserat på specialisering. På samma sätt som varje ras består av en serie särskilda kännetecken som reflekterar vissa val tagna som en grupp, såsom att använda teknologi för att specialisera i agrart eller teknologiskt leverne, reflekterar varje kast vissa böjelser och förmågor som visas av tidigare handlingar. Vissa människor är mer specialiserade, och därmed hälsosammare, som bönder eller rörmokare, andra som advokater. Huruvida vi gör detta offentligt som i ett kastsystem, eller väljer att tiga om det är ej relevant. Det är likväl sant.

Det olyckliga med klassamhällen är att de befrämjar spänningar mellan klasserna. Vanligtvis på en antagen darwinistisk grund, med illusionen om att en advokat är ”mer lyckad” biologiskt än en rörmokare. Den här stötande överförenklingen bygger på antagandet om en enda möjlig väg för alla människor, med ett bästa resultat (bäst betald), och ett sämsta (okvalificerad arbetskraft). Detta möjliggör det för de som tjänar pengar att bota sitt dåliga självförtroende med följande resonemang: ” Vi hade alla samma mål och samma möjligheter, alltså är det något fel på dig och inte på mig”.

Detta betyder att på samma sätt som att i en demokrati har en hemlös fyllbult lika röst som en hjälte, består gräddan i ett klassamhälle av människor som tjänar mycket pengar, oavsett metod. Intelligenta, hårt arbetande människor som byggt upp företag, är på samma nivå som porrförsäljare, droghandlare, multinationella vapentillverkare och människor med geniala idéer, såsom snabbmat, engångständare och usla komediserier. Du kan tänka dig dottern som tar hem sin fästman till sina föräldrar och säger: ”Jag vet att han är satt, ful, dum och elak, men han har tjänat en miljard dollar på analporr”.

Ett kastsystem delar istället in oss efter våra plikter och ger ingen av dem företräde. Om ens kast är ledarnas, då finns det inget större värde i detta istället för att vara rörmokare, trots allt var det inte ditt val. I stället är det produkten av dina förfäders arbete som gör att du är en ledare (och ett test av din förmåga eftersom inget vettigt samhälle accepterar folk direkt utan bevis). Ditt arbete är inte värdefullare än en rörmokares, det är bara mer specialiserat.

Du kan illustrera detta i ett sammanhang, till exempel i ett rockband. Om det förekommer något slags användande av instrumenten, kan troligen inte din trummis eller gitarrist byta plats, likväl är både nödvändiga. Även om din gitarrist troligen skulle kunna vikariera för basisten, gör han det ej, eftersom han är van vid att tänka som en annan roll, och därmed lätt missar det finkänsliga hos en basist. På samma sätt kan alla sjunga, men likväl specialiserar sig en som sångare. Och alla är nödvändiga, för utan dem skulle inte bandet existera.

Under medeltiden, och tidigare eror, gynnade kastsystemet huvudsakligen de individer som idag klumpas ihop under kategorin ”arbetare” (vilket betyder de som arbetar utan att äga). Det berodde i huvudsak på att, befriade från monetär tävlan, hade de ett säkert arbete, och kunde därför fokusera på respektive uppgift i detalj, vilka inte skulle stödjas i ett system med tävlan beroende på ”det väsentliga” . Ledarna behövde ej ge efter för att bli valda, och rörmokare behövde inte ta genvägar och slarva för att hålla sina priser ”konkurrenskraftiga”. Alla hade en plats, och även om tävlan fanns, hade det att göra med uppgiften, och inte den separata men relaterade uppgiften att tjäna pengar på förmågan.

Styret skulle bli lokaliserat, eftersom du i varje lokal population hittar några ledare och några av varje annat slag. Varje kast skulle ha sin plats och vara garanterade arbete, med de mest kompetenta stigandes upp till toppen i varje roll, vilket skulle ses som att vara i nivå med ”yrken” såsom advokat, läkare eller ledare. Fientligheten mellan människor beroende på mängden pengar de tjänat, skulle minskas betydligt, då alla människor ej längre tävlade om en enda sak, utan istället arbetade på att bli bäst på det som de är mest lämpade till.

Viktigast är dock att detta skulle tillåta kärleken att återkomma bland folk som idag mest är bittra och hämndlystna gentemot varandra. Dina ledare skulle inte vara viktigare än din rörmokare, de är bara specialiserade på olika sätt. Deras roll, som de som slutligen är ansvariga för att visa vägen för ett folk, skulle inte vara ett arbete, utan snarare som en familjeförbindelse, och de skulle därmed arbeta direkt för deras lokala område och dess folk. Den här typen av system låter oss alla inneha olika roller, och vara viktiga i dessa, utan att bedöma oss efter hur mycket pengar vi lyckas att lura eller fuska till oss, eller rentav stjäla.

Om du talar om en sådan här idé i en modern liberal demokrati, och folk börjar naturligtvis babbla om förlusten av ”frihet”. Om du då frågar dem om vad det innebär, är den bästa definitionen någon slags helt uppe i det blå idé om hur vem som helst bland oss kan växa upp och bli president, sportstjärna, en magisk superhjälte eller martyr. Ta inte vår ”frihet” ifrån oss, mässar de unisont. Uppenbarligen kan inte något som folk ansluter sig till med en sådan korkad desperation, vara det undermedel som det utlovar sig att vara, annars hade de här människorna utnyttjat de stora fördelarna med ”frihet”. I stället har de endast ursäkter: Jag föddes i ett dåligt tecken, min pappa var alkoholiserad, jag blev våldtagen av vargar när jag var liten och så vidare. Idel ursäkter för att ej vara ”fri”.

Ett klassamhälle ger dig den här ”friheten” genom att tvinga dig och alla andra in i den ”lika” kategorin arbetare, för att sedan tävla mot alla andra om pengar. Om du inte är fascinerad av pengar, eller inte har rika föräldrar, eller inte kommer med någon genial idé så som porr med dvärgar av olika ras och amputerade kroppsdelar iförda folkdräkt, ja då kommer du att arbeta för småpengar, och även om ingen kommer att säga det rent ut, känner alla som är rikare än dig sig säkrare på sig själva på grund av detta, Detta förklarar varför så många ”lyckade” människor går under och hänger sig ut självförstörande beteenden, när den här falska höjningen av deras självförtroende tas ifrån dem.

Att kategorisera oss utefter hur mycket vi tjänar, och sedan anta i någon slags förvridning av Darwin, att detta är ett urval av de bästa ibland oss, är hjärndött. Det får oss att hata varandra. Det väljer inte de av oss som utför det bästa arbetet, utan istället de som kan lura mest folk till att köpa deras produkter, för att föra ut pengarna ur systemet och sedan dra sig tillbaka. Och vem kan egentligen klandra dem? De har ingen plats garanterad enligt sederna, och är därför utelämnade åt alla de tölpar som känner för att lura oss övriga, så att de sedan kan tjäna en ihop en förmögenhet.

På det här sättet gick jag från att frukta ett kastsystem till att faktiskt gilla det. Vi kommer aldrig att vara lika när det gäller rikedom, och vissa barn kommer alltid att få vattenfärgerna för femtio spänn, medan vi övriga för nöja oss med de stinkande färgerna för en tjuga. Att försöka göra de här olikheterna lika genom att göra allt till ett genomsnitt, innebär att vi alla måste lida under ett system gjort för en person som inte existerar, nämligen den mytiska och abstrakta ”normala” människan, och som ett resultat av detta ryker vi ständigt ihop på grund av små pappersbitar, metallstycken och hur mycket vi har på bankkontot. Det är så dumt att till och med Debbie skulle tycka om det.

December 19, 2004

Our gratitude to "Heimdallr" for this translation.