TV
Home TV

Det ensammaste man kan göra är att titta på TV: saker händer på skärmen, och idéer förändras eller förstärks i våra sinnen, och vi lämnas med intrycket av att någonting faktiskt hände. Det gjorde det inte – utanför våra sinnen. Sålunda är TV-apparater bubbelvärldar, som både isolerar oss i våra egna åsikters och uppfattningars slottsfängelse, och likt droger uppmuntrar passivitet. Om de största händelserna i våra liv enbart sker inom våra egna sinnen och inte nödvändigtvis innefattar den externa verkligheten bortsett från sociala faktorer om vad andra människor tycker, så finns inget behov att agera för att trygga förändringar i den externa verkligheten. Vad som sker där ute bara händer, och det som händer här inne kan vi kontrollera och får oss att må bra, så fokus ligger helt och hållet på individen och dess uppfattningar.

TV som psykologisk prägel är således en rivningskula. Vi har tränat enorma folkmängder att titta på den förbannade saken varje kväll, och gör slutsatsen underförstådd men inte rent ut angiven av nyheterna eller något antal ”underhållningsprogram”, som icke desto mindre behandlar ”sociala sakfrågor”, så att de kan framstå som seriösa/konstnärliga. Så om en omröstning (Vad är din åsikt? Alla åsikter är viktiga) dyker upp, kan den där enorma folkmängden lägga sig i med den åsikt som visar sig mest populär, vilken av nödvändighet inte har mycket gemensamt med verkligheten. Lägg fram ett val mellan ett lätt beslut som får oss att må bättre (gratis kaka, underhållning eller någon känslomässig positiv känsla) och ett svårt sådant (självuppoffring, långtidstänkande, kultur eller lärdom, att äta vår spenat), så kommer befolkningen oundvikligen att välja det lättare beslutet, som får dem att må bättre just nu, och om de har tränats i förväg av den talande blå skärmen, ja, då är det en lätt vinst.

Så menar jag att… en ondskefull konspiration kontrollerar både televisionen och regeringen? Nej -- vi är både individer och våra egna ledare, och tillsammans förleder vi varandra. I stort sett som i affärsbranschen säljer vi produkter till varandra, eller rör oss med socialt accepterade lögner för att få folk att göra som vi vill, eller t.o.m. tvinga våra flickvänner till oralsex med utvalda citat från kända skådespelerskor; vi bedrar varandra. Vi är alla både producenter och parasiter, och den enda konspirationen är vår kollektiva okunskap och vilja att manipulera andra till vår egen fördel. Är TV djävulen? Precis som alla saker förstärker teknologin tidigare existerande krafter och ökar deras effekt, så TV:n är som ”grupptryck” uppskruvat 1 000 % och är ofantligt effektiv. Den gör oss till passiva paddor, som likt drottningar yttrar ett ”ja” eller ”nej”, och inbillar sig att det gör en skillnad, som det kortsiktigt verkar som.

Tänk på det så här: företag säljer produkter till oss, men finner alltid några mer populära än andra. I försök att ta reda på vad som kommer att bli populärt, så intervjuar de oss i evighet och genomför konsumentåsiktsundersökningar, men dessa misslyckas lika ofta som de lyckas; när konsumenter tillfrågas att jämföra två ännu existerande produkter, klarar de sig hyfsat. När de tillfrågas vad de egentligen vill ha, kommer de på fantasifulla idéer och orealistiska förslag. Affärsverksamheten besvarar befolkningens vilja, men befolkningen tvingas välja från vad affärerna erbjuder… regeringen servar befolkningen, men bara de val som erbjuds av regeringen finns tillgängliga… media försöker följa den allmänna opinionen, medan man visar allmänheten vad man tror att den allmänna opinionen är, upprepade genom ”konstens” (underhållning, tidsfördriv) eller förtjänstens filter. Vad kom först, hönan eller ägget? Jag vet inte, men i en demokrati kommer inte hönan att rösta för att producera ett ägg.

Vi kan se TV:ns effekter dramatiskt på Internet. Först sågs Internet som en tillgång för information (särskilt när dess mest inkomstbringande industri var pornografi), men blev snabbt gemensam resurs när chatt, fora, och video dränkte den. Där folk en gång sökte informationskällor, söker de nu underhållning; där de en gång kunde, likt mjukvaruutvecklare på en e-postlista, diskutera idéer och komma fram till en slutsats, så bekräftar de nu åter sina slutsatser genom att skrika ut åsikter på dem med motsatta övertygelser. Det har blivit en återvändsgrändens lek där ingenting förändras och ingen gör något, förutom producenterna av innehållet förstås, som har något att sälja. Det är av denna anledning som många av oss gradvis har dragit oss tillbaka från Internet, när vi insett att alla de människor som djärvt uttryckt sina ”åsikter” inte har för avsikt att agera utifrån dessa åsikter; de ser på TV, och vill att figurerna på skärmen skall tjuta och hoppa i gensvar, och sedan gå tillbaka till status quo. Detta är anledningen till varför Internet allt mer har kommit att representera en separat kultur, helt och hållet frånskild verkligheten, med sina ORLY-ugglor och LOL:ar, där folk har radikaliserade åsikter de skriker ut för full hals, och överröstar all digital konversation.

Eftersom TV inte bara är en stor industri, utan även en populär metod att spendera tid, och att kritisera det antyder att de som kollar slösar sina liv på meningslöst skräp, så är det utomordentligt svårt att kritisera; olikt en stark politisk åsikt, så avvisas kritik av TV och film och ”konst” à la Hollywood (musik, tavlor, dans, teater) inte med ursinniga ord från en bitter avsnäsning. Den besvaras helt enkelt inte. Få vill påpeka att det vi tycks betrakta som ”kultur” inte bara är av låg kvalitet, utan är populär endast för att den är vilseledande och uppmuntrar oss att betrakta passivitet som likvärdigt med agerande. Det är en av de där paradoxala trotjänarna i vårt landskap där vi vet att snabbmat eller TV eller populära val är destruktiva, men ”tolererar” dem eftersom de är populära. Genom att således bjuda in dem bland oss, ser vi hur allt slukas av dem; litteratur blir TV-liknande, tavlor speglar MTV-videor mer än mästarna, teatern är allt mer dramatisk men utan substans, och vår musik -- tja, generationer uppvuxna med Britney Spears borde inte förvirra sina föräldrar med dåligt uppförande (det borde vara förväntat). TV:s passiva mentalitet uppmuntrar oss mot ”konst” som allt mer hyllar dramatiken kring individen och dess preferenser och nöjen, utan intresse för verkligheten som passerar förbi. Vi drunknar i det existentiella eftersom vi har inskränkt ramen för vår kritik till individen, ungefär som om vi var en nation av soffliggande människor som trycker på knappar för att uttrycka våra åsikter.

3:e maj, 2006

Our gratitude to "Ensittare" for this translation.


Copyright © 1988-2006 mock Him productions