Mycket har skrivits om nihilismen, huvudsakligen eftersom man för det högsta goda, också behöver en motsats, och det är tron på intet, att inget är värt att sträva efter, att inget kan ha någon mening, att individen och världen tillsammans är intet Jag refererar till detta som fatalism om man tror på så lite, inte ens på det behagliga i att leva, den enklaste av alla former av glädje, ja då är döden en gåva och en befrielse. Om ditt öde är så hemskt, omfamna det, och dö väl. Kanske kan du rycka upp dig så pass mycket så att du kan spänna på dig en bomb och, springandes in i någon slags kommersiell orgie som till exempel ett köpcenter under julhandeln, och spränga dig själv i luften, befriandes andra från en mer svårberörbar form av fatalism ibland oss.

Nihilism är, i min mening, fråntagandet av allt värde hos ting utom det som jag kommer att kalla det inneboende, senareläggandes definition av den termen. När folk klagar på Satan, eller kriget mot terrorismen, eller det stora strävandet efter jämlikhet, kan du se dessa i ögonen och säga: ”De här har inget värde utöver det som vi pålägger dem.” På samma sätt kan du avfärda alla folks angelägenheter, som när de berättar om hur viktigt det är att se den senaste filmen, att gå till den exklusiva festen, eller att äga en fräck bil. Nihilismen står för borttagandet av allt utom det inneboende.

Det är en ingångsfilosofi, som jag ser det, vilket betyder att det är den första etappen på vägen mot lärandet. Till skillnad från de filosofier som är baserade på hängivenhet, såsom kristendomen, där alla som kommer och reciterar en ed anses ha tillgodogjort sig visdomen, ansluter sig de av livets filosofier, som är mer än charader, till en esoterisk syn. Det esoteriska synsättet säger att visdom kommer till dem som söker den, och i varierande grad, det finns ingen magisk tröskel att ta sig över, som då man har tagit sig över denna, tillåter en att rita ett heligt tecken i pannan och sedan ses som kunnig. Nej, obegränsat lärande, och obegränsade potentiella fallgropar väntar. När man ansluter sig till nihilismen, har man tagit det första steget av den här initiationen, genom att skala bort alla värden som har pålagts från utsidan, inklusive av andra människor. Häri börjar upptäckterna.

De flesta filosofier av idag innesluter antingen någon absolut, universell visdom som ”Den Enda Sanna Vägen” till rättfärdighet och makt, eller gör de facto samma sak med individen, hävdandes att ”verkligheten är det du vill att den ska vara”. De här är inte filosofier så mycket som extrema sätt att betrakta den fråga som har ekat genom evigheten, ”Vad är verkligt/sant/meningsfullt”? Nihilism erbjuder en väg ut ur den här paradoxen genom att hävda livet självt som svar på livets fråga: ”vad är meningsfullt?” blir till ”livet är meningsfullt”, och låter oss inse att livet är en pågående process som inte kan kvantifieras i något till en doktrin hängivet svar, eller ens till ett finit teknologiskt svar som ”pengar”. Att ha ett bra liv är att ha skönhet, sanning och mening.

Men hur definierar man ett bra liv? Om vi letar efter absoluta definitioner, så som det mest bekväma levernet, eller mest makt, eller mest pengar eller popularitet, finner vi externt definierade saker som inte har mycket med tillfredsställelse att göra, förutom materiella önskningar. Det är vettigare att blicka tillbaka till antikens folk och säga att ett gott liv är ödets uppfyllelse, eller att ta upp sin plats i det inneboende. Nihilismen tar bort känslan av ett gott liv som något som kan skapas utanför individen, men erkänner också individens skröplighet, ingen av oss kommer alltid att se ”sanningen” i betydelsen av vad som är korrekt givet den yttre världen omkring oss.

Att säga detta behöver inte betyda att man ger någon slags ytlig “objektivism”, i stil med Alissa Rosenbaums dito (“Ayn Rand”), för vilken materialism blev ett filosofiskt objekt i den tradition som hon växte upp i, nämligen judendomen, vilken trots dess dualistiska troskaraktär inte ser något med övernaturligt eller ideellt värde utöver materiell bekvämlighet; makt, rikedom och status i gemenskapen. De här ”objektivismiska” filosofierna blir en parodi av sig själva, eftersom de har bytt ut meningen med livet med livets medel, och därför egentligen hoppat över livets fråga. Nihilismens objektivism står närmre den man finner hos vetenskapen eller de uråldriga religiösa traditionerna i Vedaskrifterna: vi lever alla i ett och samma begränsade utrymme, vilket styrs av konsekventa regler, och påverkar oss sedan på ett förutsägbart sätt, oavsett om vi kan uppfatta det eller inte.

Ett annat sätt att utrycka detta är att när två personer kastar boll, kommer bollen att följa en objektiv väg genom luften efter att den har kastats, oavsett om mottagaren inte har händerna på rätt plats för att fånga den. Om kastaren missbedömer sitt kast, kommer bollen att landa långt från mottagaren, men detta kan också kompenseras av mottagaren, som sett bollen röra sig i en bana, och därför fångar den. Rörelsen genom den yttre verkligheten är ”objektiv”, medan kastarens och mottagarens tankar och intryck är ”subjektiva”, och de här båda utrycker inte alltid samma saker, att kasta boll är därför en rolig metod för att kalibrera ens inre känsla för verkligheten med den yttre verkligheten, vilken fungerar i stort på samma sätt som en maskin, förutsägbart och i enlighet med dess struktur och mekanismer.

Marcus Aurelius gav oss en pusselbit.

Att hålla sig kvar vid livets materiella aspekter är att vara besatt av meningens symboler, och inte meningen själv. När man kastar boll, är det viktiga inte bollens kvalitet eller känslan av att se den vina förbi, utan förmågan att matcha handen med bollen, och sålunda ihopkoppla kastarens rörelse med mottagarens. En nihilist, insatt i värdet av inga värden, inser sålunda att medan varken objektet eller subjektet är överlägset, har det ett värde i det inneboende att föra de två samman, eftersom det gör individen starkare i dennas strävan att interagera med den ”yttersta verkligheten”, eller den fysiska och verkliga värld som vi alla delar. På samma sätt, är det ett förnuftets fel att gå för långt i symboliken, och skapa en ”dubbel” värld, i vilken symbolen är viktigare än livets mening självt, antingen genom att enbart hålla sig fast i det fysiska, eller endast i det symboliska (dessa korresponderar ungefärligt med judendom och kristendom, i nämnd ordning).

Dock är majoriteten oförmögen att förstå den här typen av tänkande, vilket förklarar de horder av människor som kritiserar den här sidan för att vara nihilistisk, och på samma gång våga tro på något annat än fatalism. De mest utbildade av den här typen är de som följer Russel och Wittgenstein, och är offer för det mest avancerade bedrägeriet i filosofins historia. Efter att de har fått höra att språket är bräckligt, och därför osanning, anmodas de att satsa sin tro till fullo i subjektivism, och med hjälp av detta, sedan uppnå objektiva bevis för sanningshalten i ”icke sanning”. Zenfilosofi erbjuder oss en mer välvillig väg till den här insikten, en som är vis nog att inte utrycka sig via språket, utan istället litar till den rena erfarenheten, och ibland, en Zenmästares örfil, för att förstärka tron på att verkligheten i sig faktisk är verklig,

Nihilism är en port till att uppskatta det inneboende. Varandes tänkande maskiner, isolerade inom oss själva, isoleras vi ständigt från livets verklighet, och vårt vanligaste fel är att antingen att som mottagaren förvänta oss bollen vid fel plats, eller att som kastaren, förblindade av solen, kasta bollen till fel plats. Det är inte att se det endimensionellt, eller att moralisera, att hävda att den plats där bollen förväntades landa, var felaktig i båda fallen, människorna involverade har bokstavligen lurats att sätta sin tillit till deras egen uppfattning av verkligheten, istället för den yttre verkligheten, vilken är den kraft som är ansvarig för tid och rum, och faktiskt, alla andra naturliga tendenser som möjliggör det att kasta boll. Detta är det inneboendes grund.

Livet är självt omöjligt att definiera, förutom då vi begränsar definitionens parametrar i väldig hög grad. Existens är kanske en bättre term, men slutligen beror även existensen på naturlagar och att ”verkligheten” skapas först, på en lägre nivå än till med det materiella: att naturlagar existerar så att materia ens är föreställbart, eller att denna regelbundenhet och logik ens existerar, föregår materiens varande. Det som Aurelius ger sitt stöd till ovan, är inte en acceptans av existensens natur, utan en realisation av att mening inte existerar förutom i våra sinnen, att det är en abstraktion baserad på de inneboende, vilket inkluderar livet självt.

Ett annat sätt att utrycka detta är att säga att vi finner livet gott när vi uppfattar att livet har en mening, vilket är då vi lever livet väl, eller är “goda” till att börja med. Det är en gigantisk rundgång, om man närmar sig detta sekventiellt, men från ett naturligt perspektiv fungerar det. Vår omgivning ger oss vår existens, och vi antingen anpassar oss till detta, eller driver bort och in i våra egna fantasivärldar, och där vi anpassar oss efter det, får vi lycka av att ha anpassar våra önskningar efter dess tendenser, i stort på samma sätt som att fånga bollen kastad av en annan varelse med uppfattningsförmåga och transporterad genom tid och rum till våra händer. Detta är det inneboendes natur, och inget är lägre eller högre än detta.

För att nå det här stadiet, måste man dock först genomgå nihilismens reningsrit, genom vilken all ”mening”, som berättas för oss av andra, eller som ”verkar” för oss genom det materiella, tas bort. Sex är inte det som ger livet mening, det är relationen mellan de båda som gör det, eftersom njutning är övergående och ej i sig kan hålla borta smärta (faktiskt, vilket varje tänkande pundare kan berätta för dig, förlorar till och med den absoluta lyckan av att vara hög sin lyster med tiden, då dagordningen aldrig ändrar sig). Som en motvikt till detta gäller dock också att symboliken, kärleken, renheten eller kyskheten ej heller det är vad som är verkligt, det är en delad uppfattning av det inneboende, och inte det inneboende i sig. Endast det inneboende har betydelse, och var och en av oss kan se det i varierande hög grad beroende på vår förmåga.

Vidare definitioner av det inneboende kan finnas genom att gå bortom livets “sinne/kropp” dualism, de flesta väljer att ta till sig och hylla antingen sinnet, och de abstraktioner vi anser vara verkliga såsom “gott” och “ont”, eller kroppen, och livets materiella bekvämligheter som det högsta värdet. Dock är det vettigare att undvika en mekanistisk infallsvinkel till en analys av livet, och erkänna att det inneboendes värde ligger i ”värde till det hela och som del av det hela”, vi kan inte separera oss från det hela, ej heller se det som något från oss fristående. Det skapade oss och försåg oss med allt det vi vet, och även i nihilismen erkänner man ett vederläggande av fatalismen. Vi är dess verktyg, och vad vi gör ändrar framtidens förlopp, i varierande grad beroende på våra förmågor.

Sålunda kommer vi till nihilismens mest omtvistade insikt, nej minna vänner, vi är inte “lika”, varken i en kosmologisk mening, eller i förmåga. Några är smartare, andra starkare, andra har bättre karaktär, och att inse detta är att kasta av sig den stora sociala illusion som blockerar nihilismen. Den skaran av människor som inte kan uppfatta det inneboende, eller som på grund av deras odifferentierade position i det, förnekar det, vill få oss att tänka i termer som jämlikhet, så att vi kan alla ta del av och hänge oss åt ”sanningen” där att repetera ett par enkla ord upphöjer oss alla till den heliga kunskapen. Naturen är verklig, och i denna föds många, få överlever. Detta är en idiotsäker metod för att producera bättre versioner av organismen för varje generation, vilket innebär att för dem som lever i framtiden, kommer livet att vara bättre än i det förgångna.

Nihilismen är en port, och det vore inte klokt att försöka summera den i en liten uppsats som man kan läsa på nätet under lunchen, tveklöst innan man ska återgå till så stimulerande uppgifter som att sända fax, reparera bilar, förbereda tal eller städa toaletter. Filosofin är, för dem som bryr sig om exakthet och korrekthet, en esoterisk uppgift, och avtäcks sakta med hjälp av erfarenheten, och varje försök att kringgå detta är hängivenhetsbaserad egalitarianism, och därför en illusion. Men för de för vilka livets vanliga ”mening” är formlös och askgrå, ges i denna uppsats en inbjudan att vandra genom nihilismens port, tro på inget, så att du kan finna det som har verklig mening.

June 1, 2005

Our gratitude to "Heimdallr" for this translation.