Fejd

Folkband vars musik bygger på influenser från svensk tungmetall och traditionella folkvisor.

Eld Fejd 2006 68:10 minuter

Fejds musik baseras på ett grundläggande samarbete mellan rockliknande rytm och melodi, där musiken ofta pendlar mellan en distinkt avskiljning, och stycken – ofta i mellansektioner – där de två vävs in i vartannat. Rytmiken framkommer huvudsakligen genom trummors linjära sampel med basen och sångarens röst. Flera instrument fyller flera funktioner, där t.ex. basen till ton ofta följer den ledande melodin, samtidigt som den förstärker och framhäver grundrytmen i musiken. Likt traditionell folkmusik, skapar Fejd sånger där man ofta låter instrument som vevlira både fungera som grund och påbyggnad, vilket ur flera lager – som på vissa ställen smälter in i varandra – skapar dynamik och livlighet ur en annars standardiserad musikpresentation.

1. Bergakungen 2. Morgonstjärnan 3. Drömmarnas gåtor 4. Eld 5. Utfärd 6. Vårstäv - Äring 7. Huldran 8. Jären 9. Bed för din själ 10. Rimfaxe1 11. Ödemark 12. Arv (Lång version) 13. I en tid som var... 14. Yggdrasil 15. Ryttaren 16. Arv (Kort version)

Detta har man dock på flera sätt överskridit. Den ledande melodin, som under refränger följer samma grunduppbyggnad, men ändå får utrymme att fritt uttrycka sitt utlopp, hålls varmt intensiv och livlig. Man har även valt att förstärka detta faktum genom att på vissa spår skapa rundgång med mungiga och uppfinna en mer komplex framtoning med t.ex. bouzouki och kohorn. Det som ofta gör musiken till en känslomässig upplevelse, är Patrik Rimmerfors melodiska sångröst, som i låga tonlägen blir lätt raspande medan höga tonlägen övergår till en kraftansträngning, för att markera ett område som vill lyfta musiken ytterligare, likt en man fast i en isvak, som med vrål lyckas ta sig upp.

När man som lyssnare förbereder sig på att uppleva svensk folkmusik, går man ofta på känsla och en nästan folklig intuition, som inte går att ersätta med någonting annat. Denna autentiska beröring genomsyrar mycket av det som Fejd framför. Man har till fullo förstått grunden av svensk folkmusik, samtidigt som man ändå valt att föra den framåt och genom en svängig form av rockmusik, ge den en mer modern framtoning. Trots det har man inte kompromissat med insikten om att det uråldriga är lika relevant i dag som för hundra år sedan. Teman i musiken bekräftar detta faktum, då de ofta behandlar äldre tiders seder och bruk, men framställs i modern dager, om än genom mer eller mindre stark symbolik.

Det instrumentala samarbetet är mycket väl genomfört. Fejd uppvisar prov på klar kompetens att hantera flera olika traditionella folkinstrument, och tar varje sådant till en höjd som skapar värme och framtoning, men ändå inte fyller ut eller på något sätt tar för mycket utrymme i musiken som helhet. Det ligger en intern självmedvetenhet och vilar bakom varje sång, vilket delvis leder till att musikerna klänger sig hårt fast till sina instruments individuella positioner. Musiken hade definitivt kunnat bryta ny mark genom ökad improvisation, men den musikaliska grundstrukturen tillåter inte mer än de soloframträdanden som vanligtvis uppkommer efter den andra refrängen, samt de mellanspår där t.ex. en svensk säckpipa ensam får spela ut sin potential till det yttersta.

Kritik mot uppbyggnaden av musiken kvarstår dock som mer eller mindre irrelevant, då man har valt att skapa traditionell folkmusik, som oftast följer denna struktur – och trots det att många folkmusiker i dag är kompetenta, saknar de ofta den inneboende känsla som definierar sann svensk folkmusik. Medan musiken i "Eld" delvis lider av begränsade produktionsmöjligheter, kan lyssnaren lätt se förbi detta, och i stället förbluffas av det musikaliska närvarande engagemang, som primärt utmärker detta folkband. Fejd har därför lyckats hitta tillbaka till sina rötter, samtidigt som de har definierat dagens moderna folkmusik i uttryck av det som aldrig kommer gå ur tiden.

Sidnotering:
Specialutgåvan av "Eld" innefattar även samtliga spår från "Huldran" och "I en tid som var...".

~ Alexis