En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom.
Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.
Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di.
Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss.
Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?"
De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom.
När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster.
Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."
Luk 23:27-23:34
Det finns många saker man kan lära sig av Jesus, både positiva och negativa, men bland de mer positiva sakerna finner vi en dygd, som sällan praktiseras i dagens samhälle: Förlåtelse. Jag pratar inte om den pretentiösa, moralistiska formen av förlåtelse där man placerar sig över den andra personen och predikar högfärdigt att man Förlåter med stort F. Jag syftar på den ädla formen av förlåtelse, där man accepterar människans dumhet och bestämmer sig för att gå vidare med livet, trots allt. Förlåtelse är viktigt, därför det frigör oss från idioti, misstag och snedsteg i livet. Det öppnar upp nya möjligheter och ger oss chansen att tänka konstruktivt, istället för att leva i bitterhet och ånger, som alltid i slutändan gör oss besatta av problemen vi oroar oss över.
De flesta människor förstår inte vad sann förlåtelse betyder. Deras vänner dissar dem, deras partners bedrar dem, deras föräldrar ljuger för dem, deras ledare exploaterar dem - och efterhand som skiten växer runtomkring dem, inser de att världen är en enda stor lögn. Men det går inte att lappa till alla världens problem och få dem att kuva sig, så istället, precis som krigaren i tider av fred, vänder vi vår ilska och aggression inåt mot oss själva. Vi förpestar vårt eget känsloliv och känner att hela världen är emot oss. Känner du igen dig? Om svaret är ja, skäms inte, därför du är inte ensam. De flesta människor känner likadant någon gång i livet. Ibland orkar vi helt enkelt inte tänka konstruktivt nog för att motarbeta problem i vår vardag. Media gör sitt för att spä på med negativ depressionsproganda: Ekonomin fungerar inte, mångkulturen fungerar inte, politiken fungerar inte, skolan fungerar inte, miljön och djuren mår inte bra - vad är det egentligen som mår bra nuförtiden?
Jesus har svaret: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Jesus, "judarnas kung", som Pilatus provokativt kallar honom i Lukasevangeliet, var smartare än sin omgivning och insåg att anledningen till hans dödsdom i princip var massans dumhet. Visst, han agiterade romarna genom att popularisera en neo-judisk sekt (kristendomen), som försökte skapa sympati för judarna bland icke-judar under Roms ockupation av Israel, men Pilatus själv var som bekant osäker på varför Jesus skulle betraktas som brottsling. Jesu svar till folkmassan var enkelt, men tillräckligt intelligent för att förvirra den: Fortsätt pladdra, för ni har ingen aning om vad ni pratar om. Om någon höll upp en tygdocka med kroknäsa, skulle ni attackera den i tron att ni försvarade Rom.
Visst finns här ett inslag av falsk överlägsenhet hos Jesus och det har alltid irriterat mig med den kristna etiken i allmänhet, men om vi bortser från det är Jesus uppenbarligen ensam om att vara klartänkt i sin situation. När vi förlåter dumheten, ursäktar vi den inte, men vi slutar klaga över situationen och försöker istället att tänka positivt och harmoniskt. Vilken nytta skulle det göra att sätta sig ner på marken och börja gråta, även om många av oss nog hade gjort just det i Jesu fall? Ingenting. Jesus är inte bitter. Frågan är varför vi inte har lärt oss någonting från honom i dag, när vi går runt och klagar över precis allting. Som om att klaga gör någon skillnad. Alla vet att så inte är fallet och därför tjänar klagandet en psykologisk funktion; vi mår helt enkelt bättre när vi har öst ur oss all bitterhet och allt hat mot vår omvärld. Men det är en falsk trygghet vi känner, därför i morgon kommer skiten att fortsätta, och det vet vi innerst inne.
Om jag kunde summera poängen med ädel förlåtelse, skulle det vara detta: Försök inte rädda världen från sin egen dumhet. De flesta problemen i dag beror på korkade människor, som hellre stoppar sina huvuden i sanden än att leva i verkligheten. Vem vill rädda dem från sin egen dumhet? Inte jag i alla fall, och det borde inte du heller. Låt dumheten ta kål på sig själv. Varför vara bitter över andra människor som ödelägger sin egen framtid? Visst påverkar deras problem oss och därför behöver vi en samhällsförändring, men historien berättar för oss att förändring är en långsam process, och revolutioner fungerar inte. Häng inte läpp för det. Välj en ny väg och förkroppsliga det vägvalet genom din livsstil. Laga hälsosam mat, träna, studera historia, filosofi och politik, ta del av traditionell kultur, njut av naturen och vårda den, utveckla dina förmågor och sträva efter att ta hand om de människor du bryr dig om. Mycket vackert kommer att försvinna med folkmassornas kaos, men efter varje Ragnarök stiger ett nytt land upp till ytan. Med allt detta i åtanke, varför vara bitter? Varför ledsna? Om Jesus kunde korsfästas, utan att blinka, vågar vi moderna människor då ta steget och förändra vår ande för att liksom våra föregående generationer bita ihop, förlåta dumheten runtomkring oss och vara det ljus som lyser upp för andra i nattens mörker?
Gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina trappas upp. Länderna anklagar varandra för att ha stoppat exporten av rysk gas till Europa via Ukraina.
– Om leveranserna inte har återupptagits till i morgon (torsdag) måste vi besluta vad mer som ska göras. Det är oacceptabelt att EU:s medlemsstater ska behöva lida för det här, sade Topolanek till journalister, rapporterar TT:s korrespondent Maria Davidsson från Prag.
– Olja och gas får inte användas som politiska vapen, vi måste kunna hitta professionella mekanismer som inte påverkas av politikens upp- och nedgångar, säger samtidigt EU:s utrikesrepresentant Javier Solana i spansk radio.
Ibland skäms jag över att leva i Europa. Vad i hela friden sysslar vi med? Trodde vi på allvar att vi bara kunde lämna Ryssland till sitt öde efter andra världskriget och fortsätta med att bygga upp vår världsmakt? Mannen med mustasch i Tyskland varnade oss för Ryssland, både som ideologiskt och kulturellt hot mot Västeuropa. Hans plan var att neutralisera hotet i Öst genom att dominera det. Ingen lyssnade, för alla var upptagna med att jaga nazister och prata sig varm i media över den moderna demokratin. När Ryssland nu långsamt avancerar som framtida imperium, svamlar EU om att det är orättvist och osportsligt. Fullständig impotens.
Amerika, till skillnad från Europa, lever inte i en dröm. Amerikanarna har sedan länge insett att om man ska undvika framtida fiender, måste man desarmera dem bums. Det var därför man gick in i Vietnam för att stoppa kommunismens spridning, och började ockupera Afghanistan och Irak, så att fundamentalistiska och anti-israeliska krafter inte skulla kunna växa sig större. Ideologiskt sett var dessa krig förkastliga, men ur en pragmatisk synvinkel så var det ren realism. Varför? Efter Kalla Kriget började teoretiker som Francis Fukuyama att påstå att eftersom västerländsk globalistisk dominans var på framgång, var det slut på världskrigen. Fred väntade oss alla. Statsvetaren Samuel P. Huntington insåg istället att konflikten skulle förflyttas från det ideologiska planet till storskaliga civilisations- och kulturkrig. I dag har vi svaret på att han hade rätt: Kina försöker absorbera fler områden för att bli mäktigare (här har vi bland annat Tibetkonflikten), så även Ryssland (en av anledningarna till att man vägrade släppa Sydossetien).
Låt dig inte luras av svenska vänsterjournalister: Ryssland vill dominera Ukraina. Både Putin och Medvedev är stenkalla realister, för de inser att de kan använda sig av geopolitiska medel för att pressa Väst ner på sina bara knän. Utan energi fungerar inte vår hypermoderna civilisation. När Ryssland nu stryper gasen till Europa, uppstår som vanligt förvirring i Väst. Ryssland och Ukraina skyller på varandra, ungefär som Ryssland och Georgien skyllde på varandra över konflikten i Sydossetien. Bland all förvirring i media framgår aldrig det uppenbara, nämligen att Amerika har pressat Ryssland till attack jättelänge (Kosovos självständighet lär ha eggat ryssarna något enormt, så även förslaget att låta Georgien gå med i NATO). Jag ska vara så tydlig jag kan i den här kolumnen: Den ryska björnen har vaknat och den är här för att dominera. Historien säger oss att Ryssland inte är att lita på. Fylld av instabilitet, politisk korruption och kulturell förvirring, kommer det här landet att hålla sitt folk samman med patriotistisk propaganda. Det är världsmakten allting hänger på.
Vi befinner oss i mitten av ett civilisationskrig. Om Huntington får rätt i sin tes, kommer vi att få se fler mindre regioner slukas upp av stora imperium och krigen kommer att späs på med hjälp av religionen, som vi delvis ser i Kina-Tibet och Palestina/Iran-Israel. Men grunden till allting är vad de gamla krigsherrarna kallade realpolitik: Expansiv politik som går ut på att försvara och utöka den egna politiska makten. Här är moral, ideologi, religion, kultur och ekonomi endast medel för att bli den nya världsregenten. Europa börjar sakta men säkert inse att Amerika har haft rätt hela tiden och därför börjar man nu överväga projekt, som ska frigöra oss från ryssarnas makt:
–Här, säger han och pekar på en streckad linje. Här har Europa chansen att bygga en ny försörjningslinje.
Nabucco står det ovanför linjen som sträcker sig från Turkiets östgräns och passerar Bulgarien, Rumänien och Ungern för att sluta i Österrike. Det är en gasledning som med 3 300 kilometer blir världens näst längsta efter den ryska Druzhba som över 4 000 kilometer lång pumpar olja från sydöstra Ryssland till Tyskland.
I Bryssel verkar man ännu inte ha förstått vad som håller på att hända och därför är risken stor att det här projektet bara är ett sätt att smyga på tå inför den växande stormakten i Öst. Så länge våra politiker lever i en liberalkapitalistisk illusion, har jag inte stort hopp om att européerna ska vakna upp och skåda ljuset, men om inte annat kommer vi en dag att få samma påhälsning som Israel just nu får vid Gazaremsan. Kommer vi att ha resurser och stake nog att slå tillbaka? Otäck reflektion: Kanske vann fel makter andra världskriget? Den västerländska demokratin har misslyckats fatalt med att uppnå sina ideal. Jag är inte bra på att försköna ord: Jag hade hellre levt i en totalitär och fascistisk stat, om jag visste att diktatorn förde en inrikes- och utrikespolitik som är fast förankrad i verkligheten. Istället hamnade jag i ett fegt, blåögt, impotent och splittrat folkhem.
Rekordmycket reklam fälldes av Näringslivets etiska råd för sexism 2008. Rådet ser nu allvarligare på så kallad schabloniserande reklam, exempelvis när annonser riktade till flickor är rosa och blå till pojkar.
Endast i ett redan dekadent samhälle oroar man sig mer över vilka färgnyanser som riktas till pojkar och flickor i reklam, än över genomkommersialiseringen av den traditionella kulturen. Jag var nog inte den enda som gapskrattade när jag läste om den glittriga och rosa glassen "Girlie", som för några år sedan drogs in från GB:s sortiment, därför att den var speciellt riktad mot flickor. Årets finalister som trotsat den heliga jämställdhetsortodoxin bjuder på minst lika bra underhållning:
I år fälldes exempelvis en reklamfilm för läsken Coca Cola Zero där en kille gör slut med sin flickvän som säger att hon förstår att killen inte vill hålla sig till en tjej när det finns så många att välja på.
Det här är korkad reklam, som försöker dra en vag analogi till Coca Colas hundratals olika avarter. Varför man inte istället förfasar sig över att det dricks för mycket bubblande socker, speciellt bland yngre, är det ingen som frågar sig. Huvudsaken är ju att det ska sälja, bara man gör det på ett trendigt sätt som klaffar med den svenska flumdemokratins principer. Här är en annan goding:
Ett annat övertramp gjorde borrmaskinstillverkaren Black & Decker när de erbjöd spa-behandling till frun om mannen lade ut stora pengar på deras verktyg.
Ställ dig två frågor: 1) Hur många kvinnor önskar sig en borrmaskin i julklapp? 2) Hur många män önskar sig en spa-behandling i julklapp? Fastän jag är säker på att det finns avvikelser i båda fallen, speciellt i det senare (spa låter inte helt dumt faktiskt), vet alla svaret innan jag ställde frågan. En väldresserad feminist skulle givetvis hävda att dessa skillnader i intressen och beteendemönster beror på vårt samhälles förväntningar av hur män och kvinnor bör vara. Tyvärr verkar vi inte lära ut evolutionär psykologi i skolan, för om vi hade gjort det, hade ingen brytt sig om att spendera dyra skattepengar på byråkratiska surrogatproblem. Låt oss slå hål på myterna med vetenskap.
Myt: Anledningen till att kvinnor gillar rosa är därför att de är hjärntvättade av en patriarkal samhällsordning Verklighet: Kvinnor gillar rosa därför det är en produkt av deras evolutionära utveckling
A study in Current Biology reports some of the first conclusive evidence in support of the long-held notion that men and women differ when it comes to their favorite colors. Indeed, the researchers found that women really do prefer pink--or at least a redder shade of blue--than men do.
"Although we expected to find sex differences, we were surprised at how robust they were, given the simplicity of our test," said Anya Hurlbert of Newcastle University, UK. In the test, young adult men and women were asked to select, as rapidly as possible, their preferred color from each of a series of paired, colored rectangles.
The universal favorite color for all people appears to be blue, they found. "On top of that, females have a preference for the red end of the red-green axis, and this shifts their color preference slightly away from blue towards red, which tends to make pinks and lilacs the most preferred colors in comparison with others," she said.
To begin to address whether sex differences in color preference depend more on biology or culture, the researchers tested a small group of Chinese people amongst the other 171 British Caucasian study participants. The results among the Chinese were similar, Hurlbert said, strengthening the idea that the sex differences might be biological. The explanation might go back to humans' hunter-gatherer days, when women--the primary gatherers--would have benefited from an ability to key in on ripe, red fruits.
"Evolution may have driven females to prefer reddish colors--reddish fruits, healthy, reddish faces," Hurlbert said. "Culture may exploit and compound this natural female preference."
Myt: Kvinnor tycker inte om att vara sexuellt aktiva med flera partners samtidigt på grund av den patriarkala kulturen Verklighet: Kvinnor tycker inte om att vara sexuellt aktiva med flera partners samtidigt på grund av evolutionära faktorer
The sexual and feminist revolutions were supposed to free women to enjoy casual sex just as men always had. Yet according to Professor Anne Campbell from Durham University in the UK, the negative feelings reported by women after one-night stands suggest that they are not well adapted to fleeting sexual encounters.
Men are more likely to reproduce and therefore to benefit from numerous short-term partners. For women, however, quality seems to be more important than quantity. Also for women, finding partners of high genetic quality is a stronger motivator than sheer number, and it is commonly believed that women are more willing to have casual sex when there is a chance of forming a long-term relationship.
Prof Campbell added: “Evolution often acts through positive or negative emotions which draw us towards adaptive behaviours or drives us away from harmful ones. For example, we enjoy other people’s company but get depressed if we spend too much time alone. Basic emotions guide us down pathways that have been advantageous for our ancestors. It seemed obvious that if our female ancestors really were adapted to short–term relationships they ought to enjoy them, just like men do.”
Overall women’s feelings were more negative than men’s. Eighty per cent of men had overall positive feelings about the experience compared to 54 per cent of women. Men were more likely than women to secretly want their friends to hear about it and to feel successful because the partner was desirable to others. Men also reported greater sexual satisfaction and contentment following the event, as well as a greater sense of well-being and confidence about themselves.
The predominant negative feeling reported by women was regret at having been “used”. Women were also more likely to feel that they had let themselves down and were worried about the potential damage to their reputation if other people found out. Women found the experience less sexually satisfying and, contrary to popular belief, they did not seem to view taking part in casual sex as a prelude to long-term relationships.
“What the women seemed to object to was not the briefness of the encounter but the fact that the man did not seem to appreciate her. The women thought this lack of gratitude implied that she [sic] did this with anybody,” Professor Campbell explained.
Och där fick vi svaret på varför män fortfarande går runt och försöker lura sig till tillfälliga ligg, medan kvinnor pratar om förhållande, känslor och delaktighet. Evolutionen har format oss i flera tusen år och detta beteemönster försvinner inte bara för att vi har några politiker i toppen, som får betalt för att upprepa i media att män och kvinnor är födda lika. Missförstå mig inte; jag är också trött på all reklam som framställer män som korkade kåtbockar och kvinnor som billiga våp, men inte för att den är sexistisk, utan för att den ger uttryck för ett samhälle där allting har en prislapp och vår livsstil går ut på att köpa det som flyger förbi på tv-rutan. Det kränker vår intelligens att kunna leva efter högre värden än ren konsumtion.
Slutligen: De som (fortfarande) tror att alla skillnader försvinner bara för att vi skapar en socialt jämlik miljö, lever i sin egen lilla ideologiska bubbla, som förr eller senare spricker när forskningsrön efter forskningsrön bekräftar att vi är olika, trots allt. Jag tänker fortsätta pricka hål på dessa bubblor så ofta jag kan, inte för att jag egentligen oroar mig över dessa människor och deras pladder, utan för att upplysa de som vågar tänka utanför samhällets ramar och tillsammans med dem skratta illusionen och lögnerna i ansiktet.
Minns ni av en händelse avsnitt fem av humorprogrammet "Nile City"? Kulturstrategen Percy Nilegaard inleder via egen radio operation Rädda Rinkebybarnen för att samla in pengar – till sig själv. Percy försöker i samma veva få företaget Finlandia Design att skänka en jacuzzi till de stackars barnen, och han ger fler anledningar till välgörenhet när han hävdar att FD-designern Raimo dött i AIDS mitt framför ögonen på Percy under sändningstid.
Killinggängets satir av insamlingsfonder kan tyckas överdriven, men så fasligt långt ifrån sanningen ligger de nog inte. Svenska Dagbladet meddelar att svenskar skänkt mer pengar än någonsin under 2008, men att antalet svartlistade insamlingsfonder också ökat. Om vi å ena sidan vet att Sverige förfogar över en klick girigbukar, och å andra sidan betänker att vi har fullt av människor som likt ett slags Pavlovs hundar automatiskt sätter igång tårkanalerna så fort de utsätts för särskilda stimuli – typ ser ett svältande barn på tv eller hör ordet ’cancer’ – så är det ju inte att förvånas över om de förstnämnda utnyttjar läget för att tjäna sitt levebröd.
Och nog funkar det alltid: För gemene man är välgörenhet ett slags moraliskt skydd mot implikationerna av vårt leverne, en skön ursäkt för att vi inte gör det vi borde göra, plåster på såren för att vi aldrig uppfyller den rosenskimrande regnbågsvärld som propageras för oss i riksdag, kungahus och förskolor. Vi misslyckas varje år, förvisso, men vi har något som ger oss en särskild makt: pengar. Så vi skänker en symbolisk summa till den organisation som känns bäst just nu och kan plocka fram glorian tills vi tappar den igen. Förr köpte man avlatsbrev för att tvätta bort sina synder – i dag köper vi oss ett gott samvete hos SOS-Barnbyar.
Så när media skriver om svartlistade insamlingar med "falskt" uppsåt, utan 90-konton och hela faderullan, blir Svensson svag i knäna. Så kallade oseriösa insamlingar är omoraliska, med falska profeter som – när de väl avslöjats som sådana – inte längre räddar oss från de djävulska makter som säger vilka vi egentligen är. När Vatikanen skrev ned sina kriterier för vad som utmärker en sekt kunde de väl aldrig ana att katolska kyrkan faller under fler av kriterierna än vad de flesta sekter gör, med enda skillnaden att katolska kyrkan är större. Att alla välgörenhetsorganisationer, även de stora, har en industriell karaktär som talar till folks sentimentalitet och skuld är det inte heller särskilt många som vill erkänna.
Vad som är tragiskt i hela historien är att de "oseriösa" insamlingarna – ett slags symptom på att något är ruttet – inte får folk att inse vilka fega moralkärringar de (folk) verkligen är: den vidriga lilla sekten ger inte sken av ett större falsarium inom oss alla. Hade vi varit seriösa vad gäller bekämpningen av cancer, fattigdom och miljöförstöring, så hade vi protesterat mot de livsstilar som skapar det som insamlingarna ytligt försöker stoppa. På motsvarande sätt baktalar man inte demokratin när den misslyckas med sina syften (år efter år efter år), utan säger i stället att vi inte varit demokratiska nog! Vi behöver inte välgörenhet – vi behöver en total invertering av vår bakvända logik.
Debatten om aktiv dödshjälp är igång igen i Sverige och samma två läger samlas för att upprepa uttjatad polemik. Liberalerna hävdar att individen har oinskränkt rätt till sitt eget liv, medan socialisterna och moralisterna förfasas över blotta tanken på att systematisera självmord. Om vi heligförklarar individens behov och önskemål, leder detta oss till en form av egalitarianism. Vi får ett ingen-får-någonsin-trampas-på-tårna-samhälle med tusentals människor, som känner sig kränkta, diskriminerade och överkörda. Givetvis vill de allihopa få ordentligt med kompensation och snart är det hela satt i system, precis som folk brukade utnyttja sjukvårdsbidrag och A-kassa. Att i framtiden behöva tvinga människor till att gå i krig för att försvara sitt land skulle enligt en sådan här etisk modell vara den ultimata ondskan. Men det landet kommer å andra sidan heller inte att bli särskilt långvarigt.
Liberal etik är anti-civilisation, därför den isolerar individen utan att ta hänsyn till externa faktorer, som att vad individen vill inte alltid är det bästa valet för samhället som helhet (det var ungefär så här vi hamnade i miljökrisen). Minst lika anti-civilisation är den socialistiska etiken, därför den bygger på den liberala tanken om individens okränkbara rättigheter, men universaliserar dem och vill att Farbror Staten ska se till att de inte kränks (tanklös byråkrati, here we come). Därför är socialistens infallsvinkel kollektivistisk: Ja, det är hemskt att 89-åriga Lotta på äldreboendet vill få dö i frid, inte bara för att det handlar om död och innebär att hon kränker sin egen rätt till liv, men kanske främst för att hon vill få läkare att genomföra dödshjälpen. Hujedamig, de skattemedlen borde ha gått till socialbidrag och jämlikhetsombud istället!
Som nihilist strävar jag efter att acceptera naturens oundvikliga process. Jag förnekar att livet besitter ett inre moraliskt värde och försöker istället finna andra värden i livet än moraliska, t.ex. estetiska och filosofiska. Livet är fantastiskt just därför att det kontrasteras mot någonting ändligt. Vi har en begränsad tid att leva och därför bör vi göra så mycket som möjligt av tiden medan vi är vid liv. Nihilistens etos: Döden är säker, livet är det inte. Det leder oss till en sorts heroisk världsbild, där vi uttömmer livet på energi och sedan tynar bort med värdighet och lugn. Våra hedniska förfäder hade samma syn på saken: Den krigare som vågade skratta döden i ansiktet medan han låg döende på slagfältet, var extra manlig. Varför? Därför man ansåg att det var viktigare att göra någonting stort av sitt liv istället för att undvika att dö. (Till alla Ingmar Bergmanfans: Här har vi också anledningen till varför Antonius Block väljer att dansa med döden i slutet av "Det sjunde inseglet"; rädsla inför döden leder ironiskt nog till dödsbesatthet. Positivt tänkande är att acceptera döden, utan att dyrka den.).
Ok, så döden är verklig och livet är värt att leva - vad är nytt under solen? Jo, om vi inriktar oss på att leva vårt liv till fullo, carpe diem, blir vi mer mottagliga mot döden när vi själva upplever att tiden är kommen. När är den det då? Det kan egentligen bara varje enskild individ avgöra, alltså en delvis liberal tanke, samtidigt som det rent kulturellt egentligen också är en social angelägenhet för eventuella anhöriga, och därmed delvis också en socialistisk tanke (i traditionella samhällen genomgår män och kvinnor riter, som speglar deras livsskede, därför är döden helt naturlig när den sista riten är fullbordad). Jag ser alltså en poäng i argumentationen hos båda läger, men jag delar inte deras moralism över det individuella livets värde. Det förändrar min argumentativa utgångspunkt, därför jag oroas inte över att någon vill dö och/eller att den döden sker via en läkare, om individen själv begärt det. Jag är positiv till aktiv dödshjälp, men av praktiska skäl hade jag helst sett att vi tillät individen ifråga att själv begå självmord, utan att blanda in stat och sjukvård. Billigare skjutvapen (tumme upp för självförsvar), lämpliga "sömnpiller" eller den gamla goda snaran? Metoden spelar mindre roll, men här skulle var och en med en gnutta fantasi ha ett ganska stort utbud till sitt förfogande.
Vad händer om individen var förvirrad under beslutet? Du kan komma med samma invändningar mot anklagade i rättssalen, som erkänner ett brott och sedan hävdar att de var förvirrade. Vi kan inte täcka upp alla avvikande fall och det är inte en jättestor förlust för samhället som helhet om någon enstaka individ gick bort "av misstag". Likaledes sker dödsorsakande bilolyckor varenda dag och även om det är inte "positivt", är det heller inte världens undergång. Vad händer om det orsakar anhöriga lidande? Om anhöriga respekterar personen de älskar, respekterar de förhoppningsvis också personens innersta beslut. Att de inte håller med, är en annan sak. Om personen behövs för kollektivets bästa, kanske i krigsföring eller i ett lokalt arbetsprojekt, borde det gå före individens önskemål (detta är alltså inte ett liberalt försvar). Vad händer om många äldre plötsligt vill dö? Då bör vi ha främst två saker i åtanke:
1) Vår äldrevård är undermålig på flera håll i landet och går i princip ut på att isolera de äldre på ett kollektivt boende från sin naturliga gemenskapskrets och sitt tidigare hem. Få människor tycker om den tanken och dessutom skapar det en klyfta mellan generationer, alltså inte en riktigt bra lösning som ersatte konceptet bakom storfamiljen.
2) I korthet: För det mesta suger det att bli gammal. Din kropp och ditt psyke degenerar tills det endast finns ett tomt skal kvar. Kanske borde vi ge upp tanken om att vi nödvändigtvis måste leva hela livet fullt ut? Ur en nihilistisk synvinkel är det viktigare att leva ett kort och intressant liv, än ett långt och tråkigt sådant. Även om många äldre fortsätter kämpa på och njuta av livet, borde det vara förståeligt att andra väljer att slockna bort innan de blir fullständigt senila. Att leva är inte per definition "bra". "Bra" beror på vad du gör av ditt liv. Därför borde den här diskussionen egentligen handla om att ge de äldre en anledning till att fortsätta leva, om vi vill att de ska behålla sin livslust: Vårda och uppfostra barnbarnen så länge de orkar och kan (avlastar arbetsförande föräldrar), dela med sig av sin visdom genom sociala och kulturella sammanslutningar, och influera lokala beslut som berör deras hemorts framtid.
Till detta kommer att idén om att de äldre ska leva tills de dör, punkt slut, är ett relativt modernt koncept och en produkt av folkhemstanken. Tidigare brukare de äldre dra sig tillbaka när de kände att de började ligga till last för familjen och bygden, och under hednisk tid var det inte ovanligt att man exempelvis gick utöver stup. Hemskt? Ja, inte är det trevligt att hoppa 100 meter ner i en jordgrop, men vår tid på jorden borde präglas av en aktiv lust till att utveckla oss själva och världen runtomkring oss. När den möjligheten gradvis försvinner, är det inte konstigt att vi börjar tänka på refrängen. Det är ungefär som att avsluta en god fotbollsmatch när båda lagen börjar säcka ihop av trötthet, eller att tacka för sig och bege sig hemåt när 95% av människorna på en fest ligger på golvet och sover. Man tackar och säger adjö, därför man har en känsla av att man har gjort sitt. Om alla bra artister hade lagt av när de hade slut på innovativa idéer (Darkthrone, jag talar till er), skulle vi summera deras diskografi som utmärkt. Om de fortsätter producera skit för sakens skull, blir det bara patetiskt. Se livet på samma sätt. Man kastar inte in handduken när man bestämmer sig för att lämna världen; det är ett avskedstack till livet, ibland bittert och fyllt av ånger och förvirring, men även det livet känner innerst inne när det är dags att avsluta äventyret.
Naturvänner, ekologer och samhällsplanerare som SvD pratat med säger att Stockholm står vid ett vägskäl. Om 20 år väntas befolkningen i länet ha ökat med ett helt Göteborg. Stockholm stad ska ha växt till en miljon invånare.
– Vi står inte inför "om" vi ska bygga i grönområden utan inför "hur", säger Martin Ängeby, projektledare på Regionplane- och trafikkontoret, där arbetet med den nya regionala utvecklingsplanen just nu pågår.
"När man pratar om den biologiska mångfalden så kommer man ofta ner på skalbaggenivå. Vi har satt som mål att bli en miljon människor i Stockholm, det måste också ha betydelse."
Politik i demokratier handlar inte om verkligheten, utan om att sälja populära koncept till massan, som tillgodoser kommersiella intressen hos företag och lobbygrupper. De investerar, vi röstar och handlar. Medan väljarna är upptagna med att sätta sig in i ekoutbudet i varuhandeln, åka kollektivt och spara in på elräkningen, bestämmer sig stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm för att fortsätta med urban expansion, ökad befolkningsmängd och domesticerande av grönområden.
Vi vinner
All finansiell verksamhet i Stockholm, som ser fram emot att sälja fler tjänster, varor och livsstilar till en växande grupp storstadskonsumenter. Samtliga politiker involverade i byggprojekten, som vinner prestige genom att sponsra och arbeta med att förvandla Sveriges huvudstad till "Europas mest attraktiva storstadsregion".
Vi förlorar
Alla djurarter, vars naturliga habitat begränsas eller förintas, vilket leder till sämre chanser för överlevnad, försämrad hälsa och i värsta fall lokal utrotning. Alla storstadsbor som kommer att märka av hur infrastrukturen och den sociala välfärden överbelastas i en tid av snabb befolkningsökning (Region Skåne, anyone?!).
Slutsats
Den gröna politiken är moraliskt hyckleri och pragmatisk impotent. Tillväxt, både vad gäller industriell utveckling och mänsklig befolkning, är död för vår miljö - och innebär försämrad livskvalitet för människorna som tvingas bo i överbefolkade (Indien) och snabbt industriellt växande samhällen (Kina).
I stället för att försöka göra Stockholm till Europas mest attraktiva storstadsregion, d.v.s. förvandla den till ett kosmopolitiskt köpcentrum, borde vi fokusera på att stabilisera befolkningsökningen och konservera grönområden och äldre stadsdelar. Det i sin tur kräver att vi måste finna nya värden bortom vår falska progressivitetsreligion (fler människor/fler produkter/fler symboler = GODHET).
Men bakom den politiska fasaden döljer sig sanningen bakom varför ingen reagerar: Stockholm är redan ett kosmopolitiskt köpcentrum. Sverige next.
Varför envisas vi med att gå med på katt- och råttaleken med människor, som uppenbarligen tycker det här är roligt? Vi gör bara oss själva till åtlöje. Det är skattebetalarnas pengar vi ödslar på att försöka kontrollera en segregerad förort till Malmö. Låt folkmassorna förstöra sina egna bostadsområden. Om de vill leva bland bränder och upplopp, then so be it. Vi måste sluta leka Farbror Polis överallt. "Men då kommer det ju att fortsätta brinna" - nu börjar ditt socialdemokratiska medvetande att kackla. Ta ett djupt andetag och tänk praktiskt. "Men tänk på alla oskyldiga människor som" - schh, nu börjar du bli orolig igen. Vi kan inte rädda alla människor från dårar, på bekostnad av alla hederliga medborgares skattemedel, för det är i princip detsamma som utpressning. "Men vi kan inte låta Rosengård sluta i anarki" - pschh, nu börjar du igen. Låt problemen lösa sig själva. Vad är det värsta som kan hända? Rosengård brinner ner och några oskyldiga familjer får finna ny bostad. Är det allt?
Vi måste göra ett val. Antingen fortsätter vi med att försöka försvenska problematiska invandrarområden, eller låter vi dessa områden stå eller falla på egen grund. Om vi hade varit smarta hade vi aldrig fortsatt med att släppa in hundratusentals invandrare till Sverige, när vi inte ens kan kontrollera en liten förort, ännu mindre Sverige i sin helhet. Men politikerna då, kommer inte de att rädda oss ur nöden? Ja, låt oss snabbt slå en titt på den värld som våra politiker lever i:
Hittills har händelserna setts som isolerade busstreck av obetänksamma ungdomar. Träffas varken personal eller bilar skrivs sällan ens någon rapport. Räddningsverket saknar möjlighet att ta fram riksstatistik och mörkertalet bedöms vara stort.
Då handlar det inte enbart om stenkastande ungdomar, utan även om folkmassor som omöjliggör räddningsarbetet. I invandrartäta förorter har många dålig erfarenhet från hemlandet av räddningstjänsten och förståelsen för svenska brandmäns arbetssätt är begränsad.
Detta fick mig att gapskratta första gången jag läste det. Om jag och ett tjugotal andra ungdomar börjar kasta gatsten på civila människor, bör det då räknas som ett busstreck, eller som grov misshandel? Ni kan gissa vad domstolen hade beslutat. Om jag dessutom fortsätter kasta gatsten på civila människor, trots "tillsägelser", är jag då obetänksam, eller bara en spritt språngande idiot? Det senare låter mer troligt. Om jag dessutom, tillsammans med en hel folkmassa, kastar sten på poliser och brandmän, d.v.s. människor som representerar rättsväsendet och räddningstjänsten i vårt samhälle, utför vi då bara obetänksamma busstreck? I don't think so.
Att dagisrevolutionärer ur vänsterautonoma grupper är med på kalaset, vittnar om att det här bara är meningslöst tidsfördriv, något de själva givetvis kan rättfärdiga genom att hänvisa till valfri symbolisk kamp ("mot rasism", "mot diskriminering", "mot kränkning"). Alltid känner sig någon grupp kränkt, så kampen varar för evigt, eller precis så länge som polisen orkar dalta med problemen. Så hur kan våra politiker vara så blinda? Svar: De är inte blinda, men de vägrar kränka illusionen om att mångkulturen har misslyckats med att leva upp till sina otroliga ideal, så de hittar på pseudo-ursäkten att invandrarna har "dålig erfarenhet från hemlandet av räddningstjänsten" och att deras "förståelse för svenska brandmäns arbetssätt är begränsad." Skrattar du? För det gör jag.
Vi ljuger inför oss själva därför vi har valt den Behagliga Illusionen framför den Obekväma Verkligheten. Den Behagliga Illusionen hävdar att allting bara handlar om kulturella missförstånd och att om vi löser dem så kommer allting att bli frid och fröjd igen. Den Obekväma Verkligheten säger oss istället att:
a) Om mångkulturen inte fungerar som vi trodde att den skulle göra, är det en dålig idé att fortsätta med hög invandring. Istället borde man debattera om varför den inte fungerar enligt planerna och hur viktig den egentligen är för landets framtid.
b) Det är svårt för värdbefolkningen att möta andra kulturer om den är osäker på sin egen kultur. Svenskar hjälper inte integrationen genom att förneka eller förringa sin egen kultur och sitt eget beteendemönster; det förvirrar endast invandrarna.
c) Det finns ingen folkgrupp i hela världen, som är så oförstående och/eller korkad, att den inte förstår vad brandmän gör när de släcker stora bränder med vattenslangar, speciellt inte när det sker ett hundratal gånger om året.
Slutsats: Vi lever i en illusion om hur verkligheten bör bara, istället för att se till hur den egentligen är. Mitt förslag är enkelt och effektivt: Låt Rosengård brinna. Jag vill inte rädda det och chansen är ganska stor att du som läser det här just nu, egentligen inte heller vill rädda det. Däremot vill du framstå som moraliskt god och politiskt korrekt, därför det garanterar dig en social ställning i samhället, som man inte får om man uttrycker en sanning som kränker den kollektiva illusionen. Men jag är nihilist och är inte primärt intresserad av vare sig den sociala världen eller den moraliska dimensionen till problemet. Jag är endast intresserad av en sak: Ett fungerande, friskt och välmående svenskt samhälle. Jag ser en metod: Det som är friskt och produktivt ska gynnas, det som är (själv-)destruktivt och kontraproduktivt ska tvingas att stå på egna ben.
Rosengård är 100% misslyckande. Låt det misslyckas på egen grund, så att resten av Sverige kan gå vidare. Förorter som brinner, gör det av en anledning. Att skylla på obetänksamhet, integrationsproblem, finanskrisen eller Gud, är ett sätt att kringgå problemet och skylla på känsloladdade symboler. Enligt offentlig logik går det inte att finna problemen i själva området, därför det är detsamma som att peka ut människor och hävda att de förstör sin egen framtid, något vanliga människor inte kan känna igen sig i, och därför avvisar principiellt. Anledningen till att vi bönfaller polisen att ta hand om problemområdet är att vi vill lösa problemen utan att behöva engagera oss vidare i situationen. Mångkultur för de flesta svenskar är en formell nödvändighet - vi tycker om idén om flera kulturer, men på lagom avstånd, gärna i tv-rutan. När den plötsligt ger upphov till konflikter, blir saker och ting otäckt, och vi kallar som små barn på Farbror Polis. Problemområdena i sin tur lever i sin egen lilla verklighet, med viljan att ta del av välfärden, utan att behöva uppfylla alla andra krav. Då och då sätter man fyr på betongförorten så att tristessen och förvirringen över det nya landet temporärt suspenderas. Med andra ord en enda stor ond cirkel. Här krävs inte ursäkter längre, endast iskall logik och pragmatisk handling. Vågar vi ta steget till frihet och lösgöra oss från misslyckade människor i hopplösa områden?
"Åmigawd, Gränna-Alf tvingar oss att gå i kyrkan!" Jajamän, Alf Svensson, den gamle kd-räven, är i farten igen. Nu har han kritiserat en rektor i Småland för att denne beslutat att skolavslutningar inte skall ske i kyrkan, med effekten att Svensson river upp oläkta sår i den oändliga debatten kring huruvida man skall hålla på traditionerna eller om man skall vara tolerant mot andra kulturer. För att summera:
Vad Svensson säger (i princip): "Några Satans förrädare håller i facklan för en överhängande trend där kyrkan petas från sin plats som högsta hönset i svensk kultur. En sådan position är förbaskat viktig för att kunna få folk att hålla fast också vid kristen etik, som jag vigt hela mitt liv åt, och nu på ålderns höst vill man ju gärna veta att man haft rätt och gjort något av betydelse här i livet."
Vad hans kritiker säger (i princip): "Den där saxofonspelande, svavelosande hängläppen är ett hot mot friheten. De djävlarna vill indoktrinera våra barn och tvinga muslimer att gå i kyrkan och hota den mångkultur som rättfärdigar mitt ansvarslösa leverne, halleluja."
Och visst, nu kan man fråga sig: Varför just skolavslutningar i just kyrkor? Vad får Alf & c:o ut av det? Är han månne en del av en ondskefull sammansvärjning med uppgift att omvända oss alla och sända oss tillbaka till medeltiden? Nu har jag har ingen statistik att glänsa med (och det har tydligen ingen annan heller), men personligen upplevde jag inte skolavslutningarna som särskilt hjärntvättande. Som de flesta andra växte jag upp i en sekulär familj, vilket gjorde att jag uppfattade prästens prat om Gud som ganska meningslöst. "Ja, ja, tro du det, gubbe, det blir nog bra …" Vad som däremot inte var meningslöst var hur vi trädde in i en byggnad som hade en klart vördnadsbjudande effekt. Vördnad för den kristna guden? Inte riktigt; stående med en mängd andra människor i ett rum vars tak sträckte sig mot oändligheten, med sommarsolen skinande genom fönstren och med de melankoliska tonerna av "…till allt som varit dött / sig solens strålar närma / och allt blir återfött" kunde jag inte bry mig mindre om religion i sig, utan snarare fick jag känslan av att något avslutats och att något annat påbörjats.
Skolavslutningen är en övergångsritual, och kyrkan fungerar fortfarande som en förträfflig lokal att utöva den i. Avslutningarna kunde ofta vara längre än jag ville, och som liten snorvalp med spring i benen ville jag förstås få ägna mig åt mitt sommarlov så fort som möjligt. Men jag insåg redan då att det inte hade varit samma sak utan de där avslutningarna – det gamla hade känts oavslutat och det nya hade inte känts påbörjat. Detta är hela tanken med övergångsritualer: vi ställs psykologiskt på ny kurs för att vi i praktiken lättare skall kunna utföra det nya. När skolavslutningen var över fylldes jag av tillfredsställelse och en känsla av riktig frihet. Jag måste erkänna att på något senare år, när avslutningarna försvann och gränsen mellan skola och sommarlov blev allt mer otydlig, hängde en känsla av något ofullständigt kvar ända tills skolan officiellt började på nytt under höstterminen.
Inställningen till religion verkar mer bero på ens egen familj eller också på ens egna val senare i livet. Skolavslutningarna i kyrkan har jag väldigt svårt att tro att de har någon större betydelse mer än att de kanske gör oss medvetna om att vi har kyrkor och att vissa människor tror på Gud. Jag uppskattade skolavslutningarna otroligt mycket, gör det fortfarande och kan uppenbarligen ändå nitiskt kritisera kristendomens etik i mitt vuxna liv. För barn handlar skolavslutningarna (i min erfarenhet) inte särskilt mycket om kristendomen över huvud taget, oavsett vad Alf Svensson och hans paranoida kritiker säger, utan om en viktig känslomässig ritual som nog de flesta kan uppskatta.
Då var det dags. Tiden har kommit för oss att presentera parasitismens fem-i-topp. Vem lyckades dramatisera sig själv mest på andras bekostnad? Vem blev nyrik och vem blev dissad? Vem blev känd och vem är ute ur leken? Häng med oss i vår resa genom det svenska folkhemmet, när vi listar de fem största parasiterna i svenska media år 2008.
5. Carolina Gynning
På femte plats finner vi Big Brother-primadonnan Carolina Gynning, vars nasala röst och eviga pladder om sig själv kan få vem som helst att drivas till vansinne. Att se Gynning leda "Let's Dance" och "Stjärnor på is" har många benämnt som självplågeri. Trots att Carolina antagligen inte är smartare än en åsna, har hon genom sin Barbiekropp lyckats ta sig fram i mediavärlden och bli en kändis, något som hon ibland har ångrat: "Jag ville skapa en tjej som kunde tillfredsställa män och vara sexig, det är så fel. Jag trodde att min självbild skulle bli bättre, men den blev ännu sämre." Carolina Gynning kvalar in på femte plats i vår lista över kändisparasiter, därför hon tillför ingenting meningsfullt i media utöver skvaller om sin egen neurotiska självfixering. Att hon på senare dagar kallar sig "konstnär" tar priset.
4. Lars Vilks
En kanske oväntad person på fjärde plats är konstnären och provokatören Lars Vilks, som den 19 augusti 2007 blev världskänd när hans Muhammedkarikatyr föreställande en rondellhund publicerades i Nerikes Allehanda. Vad som därefter följde var ständiga mordhot från extrema muslimska organisationer, som utlovade stora summor pengar till de som kunde utföra en ritualslakt på den svenska konstnären. Sedan dess har Vilks fortsatt att kritisera Islam genom diverse upptåg, som han använt för att marknadsföra sig själv och den omogna sekulära kritiken av fundamentalistisk religion i Richard Dawkins, Geert Wilders' och Dilsa Demirbag-Stens fotspår. Även om Vilks utmanat den västerländska yttrandefrihetens gränser, har han varken lyckats lösa den demokratiska paradoxen eller kommunicera meningsfull kritik av religion i största allmänhet. Vilks, precis som alla sekulära humanister, försöker skapa sig en karriär på en simplistisk bild av religion och kritisera den för att kränka mänskliga och demokratiska "rättigher". Vad samma grupp verkar förbise är att även sekulär humanism är en religion med dogmer, som är ännu starkare i Väst än någon annan religion. Parasitism är förnamnet, idioti är efternamnet.
3. Halal-tv
SVT:s muslimska marionettdockor Cherin Awad, Dalia Kassem och Khadiga Elkhabiry delar en tredjeplats på vår lista över svenska parasiter i media. I det här fallet kanske vi får revidera termen "svensk", men den riktiga debatten kring Halal-tv handlar egentligen inte om religion eller etnicitet, utan om paradoxen i den svenska mångkulturella modellen. Hur ska invandrare kunna integreras i det svenska samhället och ändå bibehålla sin kulturella bakgrund och särart? Halal-tv:s eviga kontroverser i media pekar dels på förvirringen kring vad det innebär att vara svensk och dels på svaret på frågan: Att vara människa och tillhöra en viss kultur innebär inte att man arbetar och betalar skatt; det har ytterst att göra med grundvärderingar och samhällssyn. Fastän SVT antagligen hade tänkt att använda det här programmet som propaganda för hur Sveriges muslimer ska liberalisera sin religion, chockerades hela svenska folket av programledarnas uppriktighet: De vägrar kompromissa med sin bakgrund. Det som gör dem till parasiter är deras arroganta inställning till sin egen problematik: Halal-flickorna vill ta del av vår välfärd, men erkänner öppet att de inte kommer skaka hand med den svenska kulturen, och är bittra över att inte tillhöra en privilegierad svensk medelklass. De är här för att utnyttja resurserna och skäms inte över det. Vad de bidrar till samhället utöver skatt (?) och tv-underhållning, framgår inte i deras pajasprogram.
2. Timbuktu
På andra plats finner vi ännu en nysvensk marionettdocka, som blivit kändis på att komma utifrån och ytligt kritisera det svenska samhällets misslyckande med att uppnå sina egna ideal, d.v.s. socialdemokratisk politik i musikformat. Men "botten was nådd" när Region Skåne skänkte 100 000 kronor till rapparen i kulturpris, pengar som han hävdade delvis skulle gå till ett sjukhus i Kongo: "De tar hand om våldtagna kvinnor och behöver all hjälp de kan få. Vi tillbringade mycket tid på sjukhuset, det var en otroligt stark upplevelse." Region Skåne, samma landsting som har stora problem med sjukvård och infrastruktur, gjorde uppenbarligen bedömningen att det är viktigare att skattebetalarnas pengar går till u-länder än att de förvaltas inom systemet. Vad Timbuktu skulle säga om den saken är svårt att säga, men vi anar att han skulle känna sig hedrad över att kunna blåsa oss på både förortsmusik och kulturdonationer. Politisk underhållning, som alltid, är ren parasitism.
1. Tito Beltran
Av alla självdramatiska parasiter i media, tar nog den chilenska tenorsångaren Tito Beltran priset. Att Beltran inte är kastratsångare bevisade han när han i oktober i år greps för att ha sexuellt utnyttjat och våldtagit en barnflicka under sin konsertturné - blott en i raden av hans tidigare övergrepp på kvinnor. Beltran insåg snabbt att loppet var kört, men fortsatte att göra teatraliska uppvisningar i rättssalen för att på chilenskt vis hävda sin oskuld:
Thomas Bodström:
- Påstod din exhustru att du har haft sex med andra kvinnor.
Tito Beltran får ett utbrott mot Bodström:
- Du är väldigt ful. Jag har inte haft sex med den här flickan. Det är du som ändrar på orden. Har du tagit kokain?
Han tystas genast ner av rättens ordförande och av sin egen försvarare.
9.14. Plötsligt börjar Tito Beltran sjunga inne i rättssalen:
- Din kåta lilla chilenare, din kåta lilla chilenare...
Tomas Nilsson:
- Vad menar du?
- Det var Anders Berglund och de som brukade sjunga om det här. Det visar verkligen att jag inte våldtog någon.
Vad media har missat är att oavsett om Beltran verkligen våldtog barnflickan, speglas hans liv av tanklös, promiskuös aktivitet, vilket mer än väl ger oss en god bild av i vilken grad han har berikat det svenska samhället. Att vi ens har behållt honom inom svenska gränser är ofattbart, ännu mer så när han uttryckligen har bekräftat att han avskyr Sverige och bara är här för att dramatisera sig själv på skattebetalarnas bekostnad. Tito Beltran kvalar in som nummer ett på vår fem-i-topp-lista över parasiter i svensk media. Kanske ligger hans framtid mer i skådespelarbranschen än inom schlagermusik.
Det drar ihop sig mot jul och för de flesta av oss innebär det julglögg. Blossas starkvinsglögg går alltid hem och kommer nog att förbli standardutbudet i alla svenska hem, men på senare år har det tillkommit en rad nya sorter från andra märken. Kanske skräms vissa av att avvika från Blossas traditionella julglögg; speciellt om man någon gång testat budgetalternativen (Saturnus, släng dig i väggen!). Det svenska företaget Dufvenkrooks erbjuder en mängd nya glöggsorter, som utmanar de traditionella smakerna, men håller ändå hög kvalitet och är värda att prova. Jag beställde hem en flaska Amore Hjortron och en flaska Amore Vanilj på Systembolaget för att ge mig in i djungeln av modern svensk julglögg. Här är mina fynd från de upplevelser som inte överskuggas av minnesluckor.
Den stickande, söta doften från en rykande kopp av Dufvenkrooks Amore Hjortron, avslöjar en starkvinsglögg som spetsas till tjugo procent, fyllig och inbjudande i aromen. Glöggen bygger på grappabas, som skänker den en sötare ton, men den dominerande kryddan i den här blandningen är hjortron, som tillsammans med alkoholen ger glöggen en vuxen, varm och fyllig karaktär. Trots kryddblandningen är den här glöggen söt nog för att lyfta fram alla smaker, men inte så söt att den blir mer drink än julglögg. Den är förvånansvärt lättdrucken, men avnjuts bäst i mindre klunkar, så att man får tid åt att ta in aromen och eftersmaken. Det här är ingenting man bjuder de yngsta i sällskapet på, men för oss lite äldre är det här en glögg, som bryter med den traditionella Blossasmakens julkryddor, utan att fördenskull vara malplacerad under julfirandet. Det här är en fyllig, smakrik och väl avvägd glögg, som passar sig väl både som sällskapsdryck och värmande järn under senhöstens kyla.
Den här glöggsorten har en lenare doft, som vagt påminner om vanilj och pomerans. De båda smakerna skapar en unison karaktär, där det svagt citrusbittra jämnar ut vaniljsmaken, som här framträder tydligt utan att dominera andra smaker. Det finns en hel del andra kryddor i den här glöggen, men efter några klunkar är det mestadels lenheten hos vaniljen som jag tar fasta på. Det är en god glögg och intressant nog slinker den ner lättare än hjortronsorten; något som är värt att tänka på, eftersom alkoholhalten fortfarande ligger på tjugo procent. Jag tycker om den genuina vaniljsmaken, men kan inte hjälpa att reflektera över att detta smakar mer som en vaniljdrink än som en julglögg. Kanske därför att den saknar tydliga kryddor från bär, som man vanligtvis karaktäriserar som juliga, kanske därför att den bygger på just vaniljvodka - det blir helt enkelt mer en god dryck i vardagsssammanhang, än någonting man skulle ställa fram på julbordet och skåla med. Aromen är inte lika tydlig som i hjortronsorten, men den har en fin eftersmak och är inte lika okonventionell som sin hjortronkusin. Det här är ingenting jag beställer hem inför julen, men om man tycker om vanilj och vill uppleva en varmare dryck där smaken bryts av mot intressanta kryddor, är Dufvenkrooks Amore Vanilj ingen dumt val.
Helsingborgs Dagblad publicerade en artikel i dag, som pekar på vad jag har försökt säga ganska länge nu, nämligen att vi måste återuppbygga ett lokalt engagemang bland människor om vi vill bekämpa brottslighet, parasitism och dekadens:
För en dryg vecka sedan berättade Landskrona Posten om Eva Karling och hur hon arbetade för att dra igång privat bevakning av villorna i hennes kvarter. Dagen efter att artikeln publicerades höll Eva Karling tillsammans med kommun och polis i ett informationsmöte i stadshuset. Intresset för privat bevakning visade sig vara stort.
– Ja stolarna räckte inte till. Det kom flera representanter från andra områden i staden, säger Eva Karling och berättar att hennes eget område började med den privata patrulleringen redan dagen efter mötet.
Från Linds hamn och upp till Borstahusgumman är det nu 76 hushåll som har gått samman för att bekosta den inhyrda bevakningen. Även hushåll som befinner sig på motsatt sida av Strandvägen har visat intresse. Till dess att det har bildats en separat klubb för dem är de med och delar på den pågående bevakningen. Även ett tiotal villor som befinner sig norr om Borstahusgumman har signalerat att de är intresserade av bevakning och ska nu hyra in ett bevakningsföretag.
Att hyra in privat bevakning är en desperat lösning och egentligen inte rätt utveckling, men vad vi ser är att människor nu börjar gruppera sig lokalt och finna egna lösningar bortom statens eviga tjat om fler poliser och lagar. Det absolut bästa hade varit om vi uppmuntrat till en starkare lokal sammanhållning i mindre städer och byar. På så vis håller folk lättare koll på vilket klientel som rör sig i vissa områden, vilka personer som verkar skumma, och kan mer effektivt hjälpa varandra att bevaka bostadsområden när polisen inte kan göra det.
Det finns ingen genväg för att stoppa brottslighet, förutom att stärka lokalkultur och använda styrkan i enhet mot brottsliga element i samhället. När man väl lyckas identifiera dessa element, ska dem bort till varje pris. Jag bryr mig inte om vi skickar dem till Sibirien, använder dem som bränsle för att värma upp husen, eller bara exkluderar dem från välfärden, men dem måste avlägsnas från systemet. Att placera dem i fängelse är ingen lösning och det stillar knappast oron att veta att vi indirekt håller dessa människor vid liv med våra skattemedel. Destruktiva människor har ingen plats i framtida samhällen, som vill undvika att förvandlas till ett nytt Landskrona. Detta säger jag inte för att förtala Landskrona, utan för att använda det som ett exempel på vad som händer när en lokalbefolkning förlorar kontrollen över destruktiva element.
Jag är säker på att privat bevakning kommer att ha positiv inverkan på vissa områden ur ett kortare tidsperspektiv, men i slutändan måste människor gå samman och börja ta ansvar för sin egen bygd. Det var det man gjorde förr när man identifierade vilka familjer och släkter, som alltid ställde till med problem. Då frös man ut dem ur lokalgemenskapen och tvingade dem att bo på avlägsna platser. I dag har välfärdssystemet lovat att ta hand om alla dessa människor, men det blev aldrig som vi tänkte. De växte, blev fler, och började parasitera på hederliga medlemmar av samhället. Vi måste börja tänka i produktiva banor och återuppbygga en social gemenskap, som effektivt upprättar band mellan hederliga, hårt arbetande människor i samhället. Kulturen måste få en nytt värde i vårt torra, svenska klimat där alla vill sitta hemma och låta poliser ta hand om restprodukterna av vår oansvariga och individualistiska livsstil. Det kostar oss ingenting mer än socialt engagemang, men kan rädda våra samhällen från krafter som hotar att förgöra dem.
E160a, E415, E301. Och lite sulfit. Så heter några av ingredienserna i den svenska husmanskosten anno 2008, och de är väl knappast okända för de flesta av oss. Man svassar runt i affärerna i staden och rotar bland burkar och kartonger i alla möjliga färger och former, synar innehållsdeklarationen, suckar djupt, stampar med fötterna och svär lite tyst över att "de djävlarna" bara måste hälla i konserveringsmedel, aromer, färgämnen, förtjockningsmedel och extra socker i allt de säljer. Också när man läser mängden i procent av en huvudingrediens förbluffas man över hur mycket annat äckel-päckel de fyllt ut med för att producera en billig och hållbar, men slemmig och föga hälsosam burk senap eller vad det nu kan vara som man motvilligt plockar från butikshyllan. Men det är knappast producenternas fel att det blivit så här.
Kicki Theander, som kallar sig matinspiratör, hävdar att detta är "en utveckling som pågått de senaste tjugo åren", och Staffan Runius, som bland annat tillverkar patéer, såg sig tvungen att börja använda konserveringsmedel och liknande för att kunna konkurrera på marknaden. Det skall vara hållbart och det skall se lockande ut. Och det kan vi inte riktigt beskylla Runius och andra för: det är just konsumenterna själva som vill att varorna skall vara 1) billiga, 2) fettfria och 3) hållbara. Dessa är tre riktigt stora "lathetsfaktorer": tack vare de här kan vi lägga minimalt med pengar på mat, äta hur mycket vi vill utan att bli feta (vilket uppenbarligen inte fungerar) och slippa åka till affärerna och handla igen dagen efter.
Folk vill ha bekvämlighet och det har gjort att vi fått tillsatser i maten istället. Det är rätt sorgligt. Det handlar om tid, om att få magrare produkter och om att vi vill ha hållbarare produkter. Våra matkunskaper håller på att urholkas! På min butiksrunda häromdagen gick det inte att få tag i varken rimmad (okokt) skinka eller ren råvara för att rimma själv. Det är för få som efterfrågar helt enkelt.DN
Enligt Ralf Sundberg, inköpare på Hemköp, håller den här inställningen tack och lov på att förändras. Man kan mycket väl tänka sig att detta beror på att folk, sakta men säkert, börjar inse effekten av att innehållsdeklarationerna fylls med märkliga kemiska tal- och sifferkombinationer. Billighet gjorde dem inte lyckligare, fettfritt gjorde dem inte smalare och hållbarhet gav dem inte så mycket mer tid, eftersom tiden man sparade gick åt till ytterligare någon timme framför ett inte alltför tillfredsställande underhållningsprogram. Vi tycks inte utnyttja tiden och pengarna särskilt väl; snarare håller vi maskineriet igång och oljar upp gångjärnen i en nedåtgående spiral.
Vi vet att skrämmande stora företag som Cargill utnyttjar oss, men psykologin som gör att vi accepterar att sådana företag går med vinst i dag är densamma som gjorde att de uppstod från första början. De faller – för att parafrasera George Carlin – inte från himlen, de passerar inte genom en hinna från en annan verklighet, och som vi sedan kan se på som stora ondskefulla drakar och peka finger åt när allt går åt helvete. Vi kanske inte tycker om att se hela orsakskedjan, men de – och den galenskap som leder till att julkorven smakar hopprep – är resultatet av oss. Det börjar med mänskliga tankar av typen "äh, orka", och slutar i stora företag som utnyttjar just lättja. Det är vi som skapar sådana företag, precis som det är vi som skapat Mona Sahlin, och detta på grund av vår övergripande inställning och de värderingar som skapats därur. Även om Staffan Runius håller med om att det är en "jättekonstig utveckling" att tillsätta en drös kemikalier i maten, så inser både han och inköpare som Sundberg att kunden alltid har rätt. Det är kunden man anpassar sig till.
Det är inte lätt att ta sig ur en ond cirkel, men att vara ärliga om att orsaken ligger hos oss själva är ett steg i rätt riktning. När vi nu ger oss ut i decembervädret för att julhandla och när vi undersöker innehållet i produkterna vi köper, kan vi som ett ganska rimligt tankeexperiment anta att proportionen av tillsatser motsvarar proportionen av lättja, misstag och dåliga beslut hos oss själva: "Du är vad du äter."
Ju mer du rör dig i kvicksand, desto fortare sjunker du. Ju mer motstånd du gör, desto större chans har du att förlora. Precis så fungerar politiska debatter med etablissemanget i Sverige. Motståndarna förlorar alltid moraliskt. Varför? En etablissemangsdebattör häver alltid ur sig klyschor, som låter bra, men fungerar dåligt i verkligheten. Vi kan alla deras mantran: "Alla ska med", "Bostad åt alla", "Ingen människa är illegal", "Alla lika, alla olika" osv. Alla dessa klyschor fungerar som kvicksand när du försöker attackera dem; du framstår som en ond, hatisk och intolerant fascist, och motståndaren lämnar debatten som den moraliska segraren.
Jimmie Åkesson är en politiker som inte förstått detta (ännu). I varenda debatt han framträder, introduceras partiet sedvanligt som främlingsfientligt - och vad gör mannen? Han intar en försvarsposition. Han försöker övertyga oss om att han minsann inte är rasist, till den grad att det blir patetiskt. Vi kan känna hans desperation i tv-studion. Ändå tror ingen honom - tvärtom, folk blir istället misstänksamma, eftersom det låter som om han försöker rättfärdiga sig själv och sitt parti. När Aschberg ställde honom mot väggen i Insider om sverigedemokratiska partimedlemmars kriminella bakgrund, hänvisade Åkesson till en studie som påstod att majoriteten av svenska folket är lagförda för brott (varav det mesta är milda/obetydliga "brott") - vad vill han ha sagt? Egentligen ingenting mer än att han är oskyldig. Men har ni inte märkt att ju mer man försöker bevisa sin oskuld, desto skyldigare framstår man som?
Politisk debatt, speciellt med vänstern, är alltid kvicksandskrig. Därför ska man inte explicit attackera motståndarnas heliga mantran, för då är man dömd att förlora. Varför inte bara avfärda det hela kort som nonsens och gå vidare i debatten med positiva, konstruktiva argument? Det går inte att vinna en debatt som en defensiv part, men alltför många oppositionella väljer instinktivt den linjen. Dels beror detta på en reaktionär dualism; "om etablissemanget säger X, måste vi säga Y, eftersom vi är kritiker av etablissemanget". Det är så här begreppet "politisk korrekthet" har uppstått - men hur användbart är det egentligen? Allting som är politiskt korrekt (global uppvärmning, krispaket, ekomat) är inte principiellt av ondo, och allt som är politiskt inkorrekt (antisemitism, konspirationsteorier, Hitlerkult) är inte nödvändigtvis varken produktivt eller realistiskt. Det är rentav korkat att se sig blind på vad som är PK och inte PK; varför inte bara se till verkligheten och ignorera trender?
Anledningen till att vi tycker om PK-begreppet är för att det kontrasterar oss mot resten av samhället och gör oss till utbrytarkungar. Därför agerar vi defensivt i media när vi bemöts med lögner och kritik - till vår egen nackdel. Det betyder inte att man bör svälja lögnerna, men man måste fokusera på att istället göra sin röst hörd på ett positivt sätt. Sluta ursäkta dig själv, för det tjänar ingenting till; du kan inte övertyga fem vänsterjournalister i tv-soffan att du är god och tolerant, trots allt. Så länge du uttrycker en obekväm sanning kommer du alltid att vara fascist, nazist, terrorist - you name it. Dementera ingenting; avbryt dem snabbt och påstå att de har fel, hänvisa kort till saklig fakta, och gå vidare. Folk i tv-soffan vill höra vad du står för, inte vad du försöker övertyga dem att du inte står för. Utan att släpa Åkesson och hans parti för mycket i smutsen - för i regel gör han ett hyfsat framträdande i tv, även om jag inte är ett stort Sd-fan, har detta alltid varit ett sverigedemokratiskt problem. Vi är inte rasister, vi är inte nazister, vi är inte antisemiter. Ok, så vad är ni? Öhh...inte rasister i alla fall!
Vänstern vill att du ska reagera defensivt, för då framstår du som skyldig och de kan fortsätta upprepa sina mantran tills publiken brister i gråt. Alla vill höra att alla människor äger tusen mänskliga rättigheter och inga skyldigheter. Det låter bra och kränker ingen. Kränker du någon individ eller grupp, förlorar du väljare. Liberaler kör på samma tema, speciellt nu när de försöker legitimera sig som smygsossar i kostym och blå slips. Mantran styr folket och därför går det inte att direkt attackera de fundamenten. Låt dem hyckla på - spendera istället energin på att vända på steken och påvisa hur de missyckas med att uppnå sina ideal, eller ändra definitionen av deras koncept till din egen fördel. Slåss inte, arbeta dig in i debatten som en retoriskt lagd filosof. Ignorera personangrepp och låtsas som det hela var ett dåligt skämt. Då kommer tittarna också tycka att dina motståndare är löjliga och därför inte är värda att ta på allvar. Så bekämpar du kvicksandspolitiken i Sverige.
På elva orter i Sverige genomfördes manifestationer under FN:s klimatdag på lördagen. I Malmö genomförde aktivistgruppen Klimax en "die in" på Gustav Adolfs torg mitt i julruschen. Ett femtontal ungdomar lade sig på marken och spelade döda under femton minuter.
– För att visa att klimatutvecklingen redan skördar dödsoffer, förklarade Tobias Linnér från Klimax.
Miljörörelsen har sedan 60-talet invaderats av hippievänstern, som förvandlar alla politiska problem till en diskussion om offer. Istället för att gå till konkret angrepp mot de grundläggande miljöproblemen (överbefolkning, industriell och urban expansion, konsumtionskultur), väljer man att glorifiera lidandet hos djur och människor för att skapa en impotent offerkultur. Sentimentaliteten skrämmer bort seriösa miljöaktivister och inbillar folk att klimatet är vårt största och enda miljöproblem. Klimatförändringarna är produkten av våra industrisamhällen, som fortsätter att expandera och växa in absurdum. Om man inte adresserar problemen med industriell, urban och ekonomisk expansion, tillsammans med befolkningsutvecklingen, är man inte seriös som miljöaktivist, punkt slut.
Klimatutvecklingen skördar dödsoffer - och? Det gör också ålderdom, övervikt, krig, svält, fattigdom, bilolyckor, cancer, vilddjur, snöstormar, orkaner, seriemördare, droger och alkohol. Problemet i det här fallet är snarare att tillräckligt många människor inte dör - vi är 6,7 miljarder människor på jorden och förväntas bli över 9 miljarder år 2050. Det är nästan otänkbart att föreställa sig vilka svåra problem vi kommer att ha med vattenförsörjning, fattigdom, matkrig och social misär. Men för de här tappra "aktivisterna", som spelar symboliskt döda på torget i Malmö för att få sin dagliga kick av att vara offer för förtryck, är klimatet det enda på tapeten. Kanske därför att de innerst inne vet att det är en kamp de aldrig kommer att vinna. Därför slänger de sig döda på marken, istället för att planera träd eller informera människor om vikten av att reducera världsbefolkningen till en rimlig nivå. Offerkulturen skördar fler idioter - låt dem ligga.
Killinggängets satir av insamlingsfonder kan tyckas överdriven, men så fasligt långt ifrån sanningen ligger de nog inte. Svenska Dagbladet meddelar att svenskar skänkt mer pengar än någonsin under 2008, men att antalet svartlistade insamlingsfonder också ökat. Om vi å ena sidan vet att Sverige förfogar över en klick girigbukar, och å andra sidan betänker att vi har fullt av människor som likt ett slags Pavlovs hundar automatiskt sätter igång tårkanalerna så fort de utsätts för särskilda stimuli – typ ser ett svältande barn på tv eller hör ordet ’cancer’ – så är det ju inte att förvånas över om de förstnämnda utnyttjar läget för att tjäna sitt levebröd.
Vad 
4. Lars Vilks
3. Halal-tv
2. Timbuktu
1. Tito Beltran
Dufvenkrooks Amore Hjortron
Dufvenkrooks Amore Vanilj
Kicki Theander, som kallar sig matinspiratör, 
Miljörörelsen har sedan 60-talet invaderats av hippievänstern, som förvandlar alla politiska problem till en diskussion om offer. Istället för att gå till konkret angrepp mot de grundläggande miljöproblemen (överbefolkning, industriell och urban expansion, konsumtionskultur), väljer man att glorifiera lidandet hos djur och människor för att skapa en impotent offerkultur. Sentimentaliteten skrämmer bort seriösa miljöaktivister och inbillar folk att klimatet är vårt största och enda miljöproblem. Klimatförändringarna är produkten av våra industrisamhällen, som fortsätter att expandera och växa in absurdum. Om man inte adresserar problemen med industriell, urban och ekonomisk expansion, tillsammans med befolkningsutvecklingen, är man inte seriös som miljöaktivist, punkt slut.
